Etikettarkiv: Uthus

Kalk och lera

Då var det dags för städningen i getstallet efter vintern. Vi började visserligen i våras med att mocka ut den härligt tjocka djupbädden getterna ordnat till sig under vintern.
Ett mindre glamoröst jobb här på gården, ganska tungt men ändå tillfredsställande, jag kom faktiskt på mig själv att gå där och gnola och sjunga som liksom kommer av sig själv när jag mår gott.

kalk

Sedan kunde vi fortsätta med vad vi påbörjade förra hösten, att laga sprickor i putsen med vår fina lerblandning. Recept finns här: Lerklina hönshus

Vår bygd är lite känd för sina blöta lermarker, och det har ju verkligen sina nackdelar, men också fördelar. Här sammanfaller projekten med varandra. I samband med att vi lagar isoleringen under vår stuga, gräver vi bort en hel del lera som samlats där under åren. Leran kör vi bort till stallet och blandar till lerbruk. Bort med den där den gör skada och fram med den där den gör nytta.
Förra året när vi provade vi på lerklining för första gången, upptäckte vi att det var väldigt roligt. Det är lika roligt nu, och dessutom ser vi att det blir ett bra resultat, också över tid. Leran som en resurs här på gården kommer vi nog ha glädje av i många år framöver.

Lagning med lera

Lagning med lera

När lerlagningarna var färdiga åkte kalken fram. Kalkfärg gör det vitt och fint, men ”städar” också upp, ohyra trivs inte bra i kalk.

Vi blandande en kalkfärg med:

2 liter släkt kalk
ca 5-6 liter vatten

När vi blandat ihop kalk och vatten lät vi det stå en stund, ibland över natten, ibland kortare tid då vi var för otåliga med att vänta. Och det verkade gå bra. Kanske är blandningen lite tjock, jag har sett recept på 1 liter kalk till samma mängd vatten. Man får helt enkelt pröva sig fram.

Skyddsglasögon, handskar, och munskydd. Kalk är inte jättesnällt mot kroppen.

Skyddsglasögon, handskar, och munskydd. Kalk är inte jättesnällt mot kroppen.

Det är nästan en magisk känsla att måla med kalken på väggen, särskilt där vi haft lera. Leran blöts upp en aning och med pänseldragen jämnas också lerskiktet ut och blir slätt.
Det ser inte klokt ut först, som att måla med en grå blaskig sörja.

Helt nymålat.  Här har man tidigare lagat med betongputs, viket vi inte rekommenderar.  Betong är för hårt får murade väggar, och kan i sig ge stora skador på teglet.

Helt nymålat. Här har man tidigare lagat med betongputs, viket vi inte rekommenderar. Betong är för hårt får murade väggar, och kan i sig ge stora skador på teglet.

Så här ser det ut när kalken fått torka en aning.

Så här ser det ut när kalken fått torka en aning.

Dagen efter kan man dock se resultatet, tänk att det blir så bra! Förr kalkade man ofta väggarna i ladugårdar och hönshus. Historiska vingslag slår man mot en när man står där inne i kalkar, man vet att man inte är först, någon har gjort detta jobb förr, och det är en härlig känsla.

vitkalk

Efter två lager kalkfärg nöjer vi oss detta år, nästa år kanske det blir mer lagat med leran och nya lager kalk.

Här var det lagat med mest betongputs, varav den skrovliga ytan.

Här var det lagat med mest betongputs, varav den skrovliga ytan.

Lerklina hönshus

Vi behövde bygga ett hönshus till våra Hedemorahöns. Vi skulle på sikt vilja ha omkring 25 stycken, och vill ha ett utrymme för ca 2 höns/kvadratmeter.

Till det hittade vi ett utrymme i ladan som passade fint, förutom att det bara var glesa plankväggar åt alla håll.
Därför började vi fundera på vad för sorts isolering som behövdes. En vanlig variant verkar vara att bygga in ett lager isolering av till exempel mineralull, sedan bygga släta väggar av någon typ av skiva från byggvaruhandeln. Detta ger nog ett bra reusltat, väl isolerat och släta väggar underlättar renhållningen. Men det är inte särskilt miljövänligt och dessutom skulle det bli dyrt. Det tog emot att sätta in sådana material.

Därför funderade vi vi vidare, och undrade om inte lerklining skulle kunna vara ett alternativ.

Hedemorahöns

Här är hönsen helt omedvetna om, att utrymmet som syns till höger på bilden med en massa rör, däck och annat bråte, skulle bli deras hem ljuva hem.

Vi började leta efter information i böcker och på internet, och visst finns det en del om lerklining, men om någon gjort det i någon gammal lada som enda isolering till ett hönshus, hittade vi ingenting om. Att veta hur mycket man behöver, vad man behöver var också lite svårt att hitta, eller i alla fall ta till sig.

Läser man ett lerkliningsrecept blir man alldeles bedrövad av hur otroligt stor mängd man måste göra.
Men vi kunde i alla fall inte släppa idén, så en dag bestämde vi oss för att köra på, kanske som ett experiment om inte annat.

Blivande hönshus

Så här såg det blivande hönshuset ut när vi börjat gräva i ordning golvet, abnormt många stenar fick grävas upp och släpas ut.

Golvet ska få vara jordgolv med ett lager spån, som blir som en djupbädd. En gång i veckan kan man städa det värsta på golvet och sedan strö på nytt spån. En gång om året, på försommaren görs en grovstädning då golvmaterialet antagligen byts ut helt, samt väggar och annat inredning skuras och kalkmålas.

Renovering av lada

De nedre bjälkarna låg, liksom i övriga delar av ladan, mot marken och var på väg att förvandlas till jord. Så här fick ladan återigen lyftas och få nya stolpar att stå på.

Lite fakta om lera och lerkling:

Till att börja med, lera isolerar egentligen inte väggarna men har en fårmåga att buffra värme. Den gör väggen vindtät men andas, vilket är otroligt viktigt när man håller på med trähus. Organiska material trivs bäst med organiska material helt enkelt. Har man en gammal skada i en timmervägg kan man med fördel laga med lera. Fantastiskt tycker jag. Lera torkar ut närliggande material, alltså leder leran bort fukt från träet.

Lerklining har en väldigt lång historia inom husbygge. Ofta lerklinade man innerväggarna direkt på timmerstommen som ett extra vindskydd, dessutom var det praktiskt och fint att få en slät yta som man kunde måla och senare i historien tapetsera på.

Dock är det lite av ett bortglömt hantverk. Jag läste någonstans att anledningen kan vara att det aldrig blev ett skrå inom lerklining, eftersom det var så enkelt att göra och kunde alltså göras av vem som helst.

Och så måste man ha tillgång till lera. Men är det något vi har tillgång till här på Tuggeliet, så är det lera.
Kort och gott.

Så här gjorde vi:

Vi börjademed att samla in material. Vi hittade ett recept i boken ‘Självhushållning på Djupadal’ av Marie och Gustav Mandelmann (en liten bibel för oss på Tuggeliet), detta recept hade vi mest som en liten mall, för sedan gjorde vi i alla fall mest på känn, då det är olika kvalitet på lera osv.

Så lera kunde vi bara gå ut i närmsta dike och gräva. Först två spadtag ner för att komma förbi matjorden som är full med rötter och andra organiska material, sedan kunde man börja karva, leran är väldigt hård här nere. Men vi tog bara lite i taget, ca en hink, så det hann aldrig bli jobbigt.

Vi köpte två släpkärror sand, från närmsta sandtag och valde tillslut att köpa hackad hampahalm från Granngården. I recepten står det oftast linhalm, men eftersom det inte odlas häromkring skulle det bara bli dyrt och krångligt att köpa och vanlig halm är inte helt lätt att hitta här heller. Traditionellt har man tagit vad man haver, kanske en övergiven myrstack i skogen, eller bara bös från närmsta, ja, bösställe.

Av enkelhetens skull blev det hampa för vår del.
Och så lite vatten. Det är allt.

Vår blanding blev typ så här:

  1. En hink lera
  2. Två hinkar sand (0-4mm)
  3. Vatten efter smak och tycke
  4. Så mycket halm det fanns plats för i blandningen innan den blev för hård (lite drygt en hink).

Våra första blandningar gjorde vi för hand. Då fick man stå och trampa runt, hacka, krossa och röra så gott man förmådde för att att finfördela leran. Detta moment slutade alltid i aggression och utsliten kropp. Speciellt möra fingrar av malandet…

Vi insåg snart, tack och lov, att detta inte var hållbart. Vi hyrde därefter en tvångsblandare och en klen elvisp avsedd för puts. Det gick, först fick man krossa det värsta med hjälp av vispen, sedan kunde man blanda lite större satser i tvångsblandaren. Detta tyckte vi var skapligt smidigt medan vi höll på. Sedan tog helgen slut som var vår tid då vi kunde hyra dessa apparater. Men klinandet var inte färdigt.

Här får vi hjälp av René och Jessica att blanda lera för hand. De hjälpte också till att påbörja leklinandet. Men plötlsigt gick vattnet för Jessica och dagen efter föddes deras lille son.
På andra bilden blandas lera för fullt i tvångsblandaren.

Slutligen åkte vi till biltema och köpte en blandare/visp som man håller med båda händerna. Äntligen något som verkligen fungerande. Bästa tillvägagångssättet är att blanda lite sand, lerklumpar och lite vatten i en hink och sedan vispa till en slät smet. Sanden hjälper till att finfördela leran.

Efter att man blandat detta grövsta har man i mer sand och vatten och slutligen när allt är välblandat har man i halmen.
Konsistensen ska inte vara rinnig, men inte heller för hård. En hård blandning blir väldigt tung och tidskrävande att arbeta med, en rinnig rinner av väggen…

Vi smetade upp leran direkt på väggen med hjälp av händerna eller murslevar. Väggen var utan några yxhugg, nät eller annat som man kan läsa om, som hjälp att få leran att sitta kvar. Vi läste nämligen också att, är lerblandningen bara ordentligt blandad behövs inget underarbete. (Se uppdateringen nedan!)

  • Vår vän Anna kom på besök mitt i detta hönshusstök. Hon var till stor hjälp, bland annat med att bygga stenmuren runt hela golvet som skydd mot rovdjur och möss. Där väggen tog slut grävde vi ner nät, med en böj utåt för att förhindra grävande inkräktare. Ovanpå detta pusslade vi ut stenar som sedan också fick ett lager lera. Kanske det mest mödosammaste jobbet i hela hönshusprojektet.


Tanken var att ha minst två lager lera på varandra för att få en bra tjocklek på väggen. Men nu fick vi tiden och vädret mot oss, leran tog nämligen väldigt lång tid på sig att torka, fast vi hade byggfläkt på hela dagarna. Därför har vi bara gjort ett lager, ganska skrovligt, än så länge, med tanken att göra ett till, slätare, nästa år.

Då ska vi också kalkmåla hönshuset, vilket ger dåliga förhållanden till kvalster plus att det blir fint med ett ljust hönshus tycker vi.
Det ska också byggas inredning bestående av löstagbara reden hängandes på väggen, en liten kycklingavdelning och annat smått och gott som gör skötseln lätt och trivseln så hög som möjligt!

Före…


Så här ser det färdiga resultatet ut idag. Under sittpinnarna finns nu dock ett gödselbord som förenklar renhållningen, då de bajsar mest på natten…

Uppdatering

Nu ett år senare håller vi på att lägga på andra lagret och har några nya erfarenheter som vi vill lägga till. Det visade sig bli lite för tungt när det andra lagret kom upp och en bit av det första lagret ramlade av. Vi testar nu att skruva fast tunna träribbor för att dels hålla fast första lagret och ge stöd åt nästa lager samt att i viss mån stabilisera hela träväggen så att den rör sig mindre. Träribborna är så kallat ”strö” som ligger mellan lagren i en brädhög och vi får samla dom gratis på vår lokala såg.

Fastskruvning av träribbor vid lerklining

Just där putsen ramlat av helt satte vi ströbitar i två lager och man skulle eventuellt kunna tänka sig att preparera hela väggen på detta sätt innan man börjar med första lagret. Spaljén ger en otrolig stabilitet och ”låser” brädorna sinsemellan. Vi får helt enkelt prova det någon gång!

Spalje för lerklining

Djurens vinterbo och höstens gång

Det är mycket som ska hända nu under hösten inför den kommande vintern.

Vi har gjort långa listor som vi försöker beta av.
Tidigt i höst var det ladan som skulle höjas, sedan var det ett hönshus som skulle lerklinas och de andra djuren skulle ha någonstans att bli installade. Sen är det pyssel med vindskivor, grundstenar, byte av ytterdörr med mera till bostadhuset. Och så har det varit, för oss nya höstbestyr, som slakt och allt som hör till det och fåren skulle klippas. Såklart också allt vi ville skörda och plocka från trädgården och naturen, och mycket mer.

En del har vi hunnit, annat har vi kvar och det mesta kan nog egentligen vänta om man tänker efter.
Men vi vill ju gärna vara ikapp, men vi måste också lära oss att inte stressa över ogjorda saker. Vi har fått tipset att slänga listan med allt som ska göras, och i stället börja på en där vi skriver ner allt vi gjort. Kanske gör vi så, så småningom…

Vi vill gärna dela med oss av vad vi gjort och lärt oss under den här tiden, så en till sak på listan är att komma igång med bloggningen igen.

Det som i alla fall kändes som någon sorts kulmen den här hösten var när vi förra veckan fick in alla djuren där de ska vara under vintern. Nästa steg, ironiskt nog, är att få ut dem igen, eller rättare sagt bygga så de under dagtid går på lösdrift, ut och in som de vill.

Det var helt klart lite snurrigt här ett tag, hönsen skulle till sitt nya hus, innan de hade flyttat var de i vägen för fåren som skulle bo i hönsens gamla, medan fåren väntade på att komma dit var de i ladugårdsdelen som skulle vara getternas vinterstall. Getterna fick snällt vänta ute på betet tills allt var i ordning.
Men nu så, nu är det rätt.

  • hst-4
  • hst-5

Hönshuset var ett projekt som tog längre tid än vad vi tänkt oss, men vi är väldigt nöjda med resultatet. Vi lerklinade väggarna i en del i ladan, oj vilket härligt material lera är!

Det är inte alltid så lätt för hönsen att hitta rätt nu när de flyttat. Här står Syster och hennes kyckling utanför det gamla hönshuset, men innanför dörren finns numer får.


Idag var det äntligen lite sol på Tuggeliet, efter en vecka med mest regn.

Räddningen av ladan

Norrsidan på vår lada var i väldigt dåligt skick och i behov av en akut räddningsaktion. Grundstenarna var välta, i princip hela bottensyllen borta, halva laduväggen hängde i luften och resten låg i leran och var på väg tillbaka till naturen.

Vi gjorde en hel del research för att hitta det sätt som skulle passa bäst för vår lada och jag tänkte i detta blogginlägg summera vad vi lärt oss.

Själva grundproblemet med vår lada är att den står på dåligt dränerad lermark och dessutom saknar hängrännor. Vår övergripande plan var att lägga tillbaka grundstenarna under stolparna, försöka hissa upp det som tyngts ner och sen sätta upp hängrännor. I julihettan började vi gräva ut under stolparna och vi var glada att det var den skuggiga norrsidan som var dålig. Vi grävde gropar, la ner en bit markduk i botten, fyllde på med singel och till sist la vi tillbaka grundstenarna. Vi hade kommit halvvägs med detta projekt när vädret slog om och det regnade och var blött i flera veckor. Groparna fylldes med vatten och det rann inte bort. Man nästan hörde hur ladan sjönk i gyttjan. För att komma vidare blev vi tvungna att gräva ett litet dike runt ladan så att groparna tömdes. Vi har verkligen fått undersöka marken som ladan står på. Först är det 30 cm lera packad med mängder av sten. Sen kommer en annan typ av lera som inte är stenig, men som är väldigt hård att gräva i trots att den bågnar som en skummadrass när man sätter spaden i den. Om det är någon som är geologiskt kunnig så berätta gärna vad det är som pågår!

En del av stolparna hängde som sagt i luften från början så där kunde vi få tillbaka stenarna utan några vidare vedermödor. Dom andra fäste vi en tvärgående balk på och hissade med två domkrafter på var sin sida. På bilden nedan syns balken som blivit upppallad av en grankubbe.

När vi sen lyfte så kändes det bäst att placera en domkraft under stolpen och lyfta på 3 intilliggande stolpar på samma gång. Det svåraste momentet kom när domkrafterna skulle bytas ut mot nya stolpskarvar. Vi fick ett tips om att lyfta lite snett utifrån uppe i det så kallade hammarbandet som ligger ovanpå stolparna. På en del av stolparna räckte det att lyfta så men andra (som den på bilden nedan) hjälpte vi till att lyfta på en temporärt fastskruvad stolpe bredvid.

Vi krånglade länge med vad vi skulle ha som stolpar. Köpa blocksågat timmer? 6×6 tums plank? Tryckat? Köra eget virke till sågen? Det landade till slut på att såga till bitar från en granstock vi hämtat i skogen. Jag högg bort lite med yxan där det behövdes en rak yta. Skarven stabiliserades sen med en kraftig trälask fästad med ett par franska träskruv.

Hela ladprojekten har visat sig vara lite större än vad vi kanske hoppades på. Det är många små moment som ska göras. Men vi har fortfarande modet uppe och tar det som det kommer. Arbetet fortsätter…