Etikettarkiv: Renovering

Lerklina hönshus

Vi behövde bygga ett hönshus till våra Hedemorahöns. Vi skulle på sikt vilja ha omkring 25 stycken, och vill ha ett utrymme för ca 2 höns/kvadratmeter.

Till det hittade vi ett utrymme i ladan som passade fint, förutom att det bara var glesa plankväggar åt alla håll.
Därför började vi fundera på vad för sorts isolering som behövdes. En vanlig variant verkar vara att bygga in ett lager isolering av till exempel mineralull, sedan bygga släta väggar av någon typ av skiva från byggvaruhandeln. Detta ger nog ett bra reusltat, väl isolerat och släta väggar underlättar renhållningen. Men det är inte särskilt miljövänligt och dessutom skulle det bli dyrt. Det tog emot att sätta in sådana material.

Därför funderade vi vi vidare, och undrade om inte lerklining skulle kunna vara ett alternativ.

Hedemorahöns

Här är hönsen helt omedvetna om, att utrymmet som syns till höger på bilden med en massa rör, däck och annat bråte, skulle bli deras hem ljuva hem.

Vi började leta efter information i böcker och på internet, och visst finns det en del om lerklining, men om någon gjort det i någon gammal lada som enda isolering till ett hönshus, hittade vi ingenting om. Att veta hur mycket man behöver, vad man behöver var också lite svårt att hitta, eller i alla fall ta till sig.

Läser man ett lerkliningsrecept blir man alldeles bedrövad av hur otroligt stor mängd man måste göra.
Men vi kunde i alla fall inte släppa idén, så en dag bestämde vi oss för att köra på, kanske som ett experiment om inte annat.

Blivande hönshus

Så här såg det blivande hönshuset ut när vi börjat gräva i ordning golvet, abnormt många stenar fick grävas upp och släpas ut.

Golvet ska få vara jordgolv med ett lager spån, som blir som en djupbädd. En gång i veckan kan man städa det värsta på golvet och sedan strö på nytt spån. En gång om året, på försommaren görs en grovstädning då golvmaterialet antagligen byts ut helt, samt väggar och annat inredning skuras och kalkmålas.

Renovering av lada

De nedre bjälkarna låg, liksom i övriga delar av ladan, mot marken och var på väg att förvandlas till jord. Så här fick ladan återigen lyftas och få nya stolpar att stå på.

Lite fakta om lera och lerkling:

Till att börja med, lera isolerar egentligen inte väggarna men har en fårmåga att buffra värme. Den gör väggen vindtät men andas, vilket är otroligt viktigt när man håller på med trähus. Organiska material trivs bäst med organiska material helt enkelt. Har man en gammal skada i en timmervägg kan man med fördel laga med lera. Fantastiskt tycker jag. Lera torkar ut närliggande material, alltså leder leran bort fukt från träet.

Lerklining har en väldigt lång historia inom husbygge. Ofta lerklinade man innerväggarna direkt på timmerstommen som ett extra vindskydd, dessutom var det praktiskt och fint att få en slät yta som man kunde måla och senare i historien tapetsera på.

Dock är det lite av ett bortglömt hantverk. Jag läste någonstans att anledningen kan vara att det aldrig blev ett skrå inom lerklining, eftersom det var så enkelt att göra och kunde alltså göras av vem som helst.

Och så måste man ha tillgång till lera. Men är det något vi har tillgång till här på Tuggeliet, så är det lera.
Kort och gott.

Så här gjorde vi:

Vi börjademed att samla in material. Vi hittade ett recept i boken ‘Självhushållning på Djupadal’ av Marie och Gustav Mandelmann (en liten bibel för oss på Tuggeliet), detta recept hade vi mest som en liten mall, för sedan gjorde vi i alla fall mest på känn, då det är olika kvalitet på lera osv.

Så lera kunde vi bara gå ut i närmsta dike och gräva. Först två spadtag ner för att komma förbi matjorden som är full med rötter och andra organiska material, sedan kunde man börja karva, leran är väldigt hård här nere. Men vi tog bara lite i taget, ca en hink, så det hann aldrig bli jobbigt.

Vi köpte två släpkärror sand, från närmsta sandtag och valde tillslut att köpa hackad hampahalm från Granngården. I recepten står det oftast linhalm, men eftersom det inte odlas häromkring skulle det bara bli dyrt och krångligt att köpa och vanlig halm är inte helt lätt att hitta här heller. Traditionellt har man tagit vad man haver, kanske en övergiven myrstack i skogen, eller bara bös från närmsta, ja, bösställe.

Av enkelhetens skull blev det hampa för vår del.
Och så lite vatten. Det är allt.

Vår blanding blev typ så här:

  1. En hink lera
  2. Två hinkar sand (0-4mm)
  3. Vatten efter smak och tycke
  4. Så mycket halm det fanns plats för i blandningen innan den blev för hård (lite drygt en hink).

Våra första blandningar gjorde vi för hand. Då fick man stå och trampa runt, hacka, krossa och röra så gott man förmådde för att att finfördela leran. Detta moment slutade alltid i aggression och utsliten kropp. Speciellt möra fingrar av malandet…

Vi insåg snart, tack och lov, att detta inte var hållbart. Vi hyrde därefter en tvångsblandare och en klen elvisp avsedd för puts. Det gick, först fick man krossa det värsta med hjälp av vispen, sedan kunde man blanda lite större satser i tvångsblandaren. Detta tyckte vi var skapligt smidigt medan vi höll på. Sedan tog helgen slut som var vår tid då vi kunde hyra dessa apparater. Men klinandet var inte färdigt.

Här får vi hjälp av René och Jessica att blanda lera för hand. De hjälpte också till att påbörja leklinandet. Men plötlsigt gick vattnet för Jessica och dagen efter föddes deras lille son.
På andra bilden blandas lera för fullt i tvångsblandaren.

Slutligen åkte vi till biltema och köpte en blandare/visp som man håller med båda händerna. Äntligen något som verkligen fungerande. Bästa tillvägagångssättet är att blanda lite sand, lerklumpar och lite vatten i en hink och sedan vispa till en slät smet. Sanden hjälper till att finfördela leran.

Efter att man blandat detta grövsta har man i mer sand och vatten och slutligen när allt är välblandat har man i halmen.
Konsistensen ska inte vara rinnig, men inte heller för hård. En hård blandning blir väldigt tung och tidskrävande att arbeta med, en rinnig rinner av väggen…

Vi smetade upp leran direkt på väggen med hjälp av händerna eller murslevar. Väggen var utan några yxhugg, nät eller annat som man kan läsa om, som hjälp att få leran att sitta kvar. Vi läste nämligen också att, är lerblandningen bara ordentligt blandad behövs inget underarbete. (Se uppdateringen nedan!)

  • Vår vän Anna kom på besök mitt i detta hönshusstök. Hon var till stor hjälp, bland annat med att bygga stenmuren runt hela golvet som skydd mot rovdjur och möss. Där väggen tog slut grävde vi ner nät, med en böj utåt för att förhindra grävande inkräktare. Ovanpå detta pusslade vi ut stenar som sedan också fick ett lager lera. Kanske det mest mödosammaste jobbet i hela hönshusprojektet.


Tanken var att ha minst två lager lera på varandra för att få en bra tjocklek på väggen. Men nu fick vi tiden och vädret mot oss, leran tog nämligen väldigt lång tid på sig att torka, fast vi hade byggfläkt på hela dagarna. Därför har vi bara gjort ett lager, ganska skrovligt, än så länge, med tanken att göra ett till, slätare, nästa år.

Då ska vi också kalkmåla hönshuset, vilket ger dåliga förhållanden till kvalster plus att det blir fint med ett ljust hönshus tycker vi.
Det ska också byggas inredning bestående av löstagbara reden hängandes på väggen, en liten kycklingavdelning och annat smått och gott som gör skötseln lätt och trivseln så hög som möjligt!

Före…


Så här ser det färdiga resultatet ut idag. Under sittpinnarna finns nu dock ett gödselbord som förenklar renhållningen, då de bajsar mest på natten…

Uppdatering

Nu ett år senare håller vi på att lägga på andra lagret och har några nya erfarenheter som vi vill lägga till. Det visade sig bli lite för tungt när det andra lagret kom upp och en bit av det första lagret ramlade av. Vi testar nu att skruva fast tunna träribbor för att dels hålla fast första lagret och ge stöd åt nästa lager samt att i viss mån stabilisera hela träväggen så att den rör sig mindre. Träribborna är så kallat ”strö” som ligger mellan lagren i en brädhög och vi får samla dom gratis på vår lokala såg.

Fastskruvning av träribbor vid lerklining

Just där putsen ramlat av helt satte vi ströbitar i två lager och man skulle eventuellt kunna tänka sig att preparera hela väggen på detta sätt innan man börjar med första lagret. Spaljén ger en otrolig stabilitet och ”låser” brädorna sinsemellan. Vi får helt enkelt prova det någon gång!

Spalje för lerklining

Räddningen av ladan

Norrsidan på vår lada var i väldigt dåligt skick och i behov av en akut räddningsaktion. Grundstenarna var välta, i princip hela bottensyllen borta, halva laduväggen hängde i luften och resten låg i leran och var på väg tillbaka till naturen.

Vi gjorde en hel del research för att hitta det sätt som skulle passa bäst för vår lada och jag tänkte i detta blogginlägg summera vad vi lärt oss.

Själva grundproblemet med vår lada är att den står på dåligt dränerad lermark och dessutom saknar hängrännor. Vår övergripande plan var att lägga tillbaka grundstenarna under stolparna, försöka hissa upp det som tyngts ner och sen sätta upp hängrännor. I julihettan började vi gräva ut under stolparna och vi var glada att det var den skuggiga norrsidan som var dålig. Vi grävde gropar, la ner en bit markduk i botten, fyllde på med singel och till sist la vi tillbaka grundstenarna. Vi hade kommit halvvägs med detta projekt när vädret slog om och det regnade och var blött i flera veckor. Groparna fylldes med vatten och det rann inte bort. Man nästan hörde hur ladan sjönk i gyttjan. För att komma vidare blev vi tvungna att gräva ett litet dike runt ladan så att groparna tömdes. Vi har verkligen fått undersöka marken som ladan står på. Först är det 30 cm lera packad med mängder av sten. Sen kommer en annan typ av lera som inte är stenig, men som är väldigt hård att gräva i trots att den bågnar som en skummadrass när man sätter spaden i den. Om det är någon som är geologiskt kunnig så berätta gärna vad det är som pågår!

En del av stolparna hängde som sagt i luften från början så där kunde vi få tillbaka stenarna utan några vidare vedermödor. Dom andra fäste vi en tvärgående balk på och hissade med två domkrafter på var sin sida. På bilden nedan syns balken som blivit upppallad av en grankubbe.

När vi sen lyfte så kändes det bäst att placera en domkraft under stolpen och lyfta på 3 intilliggande stolpar på samma gång. Det svåraste momentet kom när domkrafterna skulle bytas ut mot nya stolpskarvar. Vi fick ett tips om att lyfta lite snett utifrån uppe i det så kallade hammarbandet som ligger ovanpå stolparna. På en del av stolparna räckte det att lyfta så men andra (som den på bilden nedan) hjälpte vi till att lyfta på en temporärt fastskruvad stolpe bredvid.

Vi krånglade länge med vad vi skulle ha som stolpar. Köpa blocksågat timmer? 6×6 tums plank? Tryckat? Köra eget virke till sågen? Det landade till slut på att såga till bitar från en granstock vi hämtat i skogen. Jag högg bort lite med yxan där det behövdes en rak yta. Skarven stabiliserades sen med en kraftig trälask fästad med ett par franska träskruv.

Hela ladprojekten har visat sig vara lite större än vad vi kanske hoppades på. Det är många små moment som ska göras. Men vi har fortfarande modet uppe och tar det som det kommer. Arbetet fortsätter…

Nu slipar vi!

Den här helgen slipar vi golv. Helst ska vi bli klara innan dagen når sitt slut. Vi slipar alla golv i hela huset, förutom badrumsmattan då. De är alltså lacket som vi slipar bort, annars försöker vi ta så lite som möjligt för att inte förstöra den hårda ytan för mycket. Det gör man dock ändå när man slipar, som inte är så önskvärt om man som vi, ska ha skurgolv. Men kommer vi skura ihärdigt och ofta framöver så blir det nog bra. Såpskurning med linoljesåpa gör, förhoppningsvis, golvet mer och mer motståndskraftigt mot allt som man genom åren kommer att spilla.

Inget mer än linoljesåpa kommer vi ha på golvet, inget som ska försöka få det ljusare, eller få det att se mer ut som ett gammalt skurgolv. Tydligen finns det en massa teorier om detta. Vissa lutar sina golv, men det har jag hört kan ha motsatt effekt, golvet suger åt sig smuts och spill som en svamp. Så vi väljer att göra så lite som möjligt, så enkelt som möjligt och så får vi se hur det blir.

Med slipen fick vi sex slippapper med olika grovlekar. Eftersom vi som sagt ska ha skurgolv, och kommer rugga upp ytan det första vi gör när vi skurar, är det ingen mening att slipa golvet helt lent. Så vi slipar med de tre eller fyra grövsta. Sen låter vi det vara.
Men det blir många vändor i alla fall fram och tillbaka, golven är så sneda och ojämna, som sig bör i ett gammalt hus.

Men jag måste säga, att sliperiet gör mig lite nervös. När jag slipar så känns som det att ben och armar börjar rycka och leva sina egna liv. Jag får liksom ingen styrsel och så hoppas det till och så blir det en liten fin grop i golvet. Det är väl säkert en vanesak och jag skulle säkert kunna bli hur bra som helst… men jag överlåter det mesta slipandet nu till Nils. Jag går mest efter med sandpapper i stället där slipmaskinen inte kommer åt. Det är roligt det också!

Vattenfix – Del 2

Sist berättade jag om hur vi kollade brunnen och hydroforen och kom fram till att stoppet låg någonstans i röret mellan hydroforen och kökskranen. Jag vill tillägga att jag fick god hjälp av svärfar Kenneth. Tack för hjälpen!

Vi fick i alla fall ge oss till slut då mina ansträngningar att (i en högst obekväm vinkel) blåsa i kökskranen gav föga resultat. Veckan därpå fick vi besök av en kompis och han hade med sig en kompressor. Tanken var att jag skulle stå inne vid hydroforen och, med en hink, fånga vattnet från det frånkopplade vattenröret.
-Ta det lite lugnt, bad jag min kompis, men han tyckte det var bättre att blåsa på för fullt för att så mycket skit som möjligt skulle komma med. Det mesta av vattnet tog en vända i hinken och stannade sen på mina kläder. Efter det kom jag på att det var en bra idé att täcka hinken med en tjock trasa.

Hur som helst så varvade vi blåsningarna med att låta vattnet spola med fullt tryck åt andra hållet och vi lyckades till slut få igång vattnet i köket! Med samma metod fick vi även igång duschen, handfatet och toaletten. Troligtvis var avlagringarna som orsakade stoppet till största delen mangan. Om två veckor får vi svar på vattenanalysen.

Vattenfix – Del 1

Vi visste att det var dåligt tryck i kranarna när vi köpte Tuggeliet. Dom tidigare ägarna sa att dom trodde att felet låg nere i brunnen. Vi hade inställningen att ”det där fixar vi på nåt sätt” och när vi var där första gången och började städa så la vi även till ”det där bör vi nog fixa snarast”.

Andra gången vi åkte dit hade vi med oss en nyinförskaffad dränkbar pump för att kunna tömma brunnen och titta efter hur det såg ut där nere. När pumpen gått ett tag och vattenytan sjunkit några meter började även modet sjunka. Hur djupt kan det va? Kommer stegen att räcka? Får man plats där nere?

Brunn med högst tillfälligt plåtochlastpallslock

Till sist blev rörbiten från borrhålet synlig (det hade borrats ett hål nere i den grävda brunnen någon gång när den var sinad) kunde vi inte se något uppenbart fel på den. Vi fick tänka om och bestämde oss för att skruva av röret efter hydroforen, som stod i ett utrymme inne i köket, för att kolla om det var bra tryck där. Det var en lättnad att upptäcka att det var full fart på vattnet där! Trycket i hydroforen steg även fort när pumpen nere i brunnen gick igång. Så långt fungerade alltså allt precis som det skulle!

Stoppet var således någonstans på röret som går från hydroforen till kranen i köket. Det gick att blåsa i kranen så att det flöt upp vatten borta vid hydroforen och det gav oss hopp om att man, med en kraftigare blåsmanick än ett par mänskliga lungor, skulle kunna blåsa liv i systemet… Fortsättning följer!

Snart ska det målas

Det har blivit ganska mycket målning här och var nu. Ingenting är färdigt men en hel del har påbörjats.
Två rum vill vi ska bli i ordning innan vi flyttar in, köket för att man alltid är och vill vara i sitt kök, och barnrummet, helt enkelt för att dom är värda ett fint rum.

Syster Linnea spacklar dörrar inför målning.

Nils får hjälp av barnen att förbereda alla köksluckor inför målning och Ylva blandar till äggoljetempera inför målning.

Vägen fram

Tanken är att vi ska flytta in om en månad. Innan dess hoppas vi att vi blivit klara med vissa saker. Saker som förenklar livet en aning för en småbarnsfamilj och förhoppningsvis ökar trivseln. Det första som vi tog oss an var vattnet, i husets vattensystem som inte ville släppa ifrån sig något vatten. Den andra viktiga saken var vägen till huset, ca 250 meter lång lervälling med bäckar i hjulspåren och granar som rispade sönder lacken på bilen. Efter att vi röjt allt sly vid vägkanten tog vi dit en grävare som fick gräva diken och en lastbil som fick lasta av 14 ton grus som räckte en tredjedel av vägen och vips så var den körbar. Hoppas den håller. Och tiden kommer nog göra den vacker. Nu uppskattar vi de allmänna vägarna desto mer, och tänk vad de har kostat! Imponerade och lite häpna åker vi numer på landets, som vi nu inser, ganska välskötta grusvägar.

Vi har inte varit så mycket på gården än egentligen, då vi mest kan åka upp på helger, men ändå känner jag den bättre redan än många andra ställen jag bott på. Bara för att jag verkligen har behövt städa den på djupet från början. Och för varje rum i huset man tar sig an, genom att ta bort främmande föremål, skura golv och andra ytor, damma spindelväv från väggarna, tar man också till sig.
Nu i helgen tog vi bort en gammal soffa som stod i vardagsrummet och därmed gjorde jag också en ordentlig städning. Och vilket rum, kärlek vid tionde ögonkastet. Tapeten hade vi från början tänkt måla över, kanske sätta in ny lister och slipa bort lacken från golvet. Men vi har ändrat oss. Nu ser vi att tapeten är charmig, listerna är tidstypiskt 1940-tal och golvet tänker vi fortfarande slipa.

Regniga dagar har jag ibland roat mig med att titta på gamla tapeter på nätet som man trycker upp igen med gamla metoder, http://www.handtrycktatapeter.se/. Det är verkligen en fröjd att kunna se de olika mönstren från olika århundraden och årtionden. Detta gjorde jag också nyligen och så hittade jag plötsligt vår tapet och fick på så vis veta att den är 1940-tal och heter Gamla Linköping Blomster och skulle vi tapetsera om rummet med samma mönster skulle det kosta minst 45 000…

När jag skurade de vattenburna elementen i rummet insåg jag också att dessa tapeter är de enda i huset som är uppsatta tidigare än värmesystemet, som troligtvis sattes in runt 1950-talet. Bara en sådan sak. För övrigt ska man inte röra tapeten så mycket, definitivt inte skura den. Den är tryckt i limfärg, och när ett hus ståt tomt under en längre period och därmed fått ett fuktigare inneklimat försvinner själva limmet i färgen och kvar blir egentligen bara pigmentet. Med andra ord, rör man tapeten så försvinner den. Kanske borde prova tricket med att stryka tapeten med vitt bröd, då ska tydligen färgen bli kvar men smutsen gå bort. Någon som provat?

Eftersom vi tycker det är så himla roligt att städa har vi beslutat oss för att ha skurgolv i alla rum i huset, förutom badrummet. Vi har läst om att det inte är så opraktiskt som man kan tro, och när vi då också tycker det är det vackraste man kan göra med ett trägolv provar vi det. Idag är det lackat och som genom åren blivit rejält slitet och därmed inte så upphetsande. Golven i hallarna och i köket var täckta med masonit och plastmatta. Det rev vi ut. Plast på golv tycker vi inte är så kul. (Plast är väl sällan just det iof, bortsett från lego.) Dessutom är det inte så vettigt att ha ett sådant tätt material i ett hus som är byggt för att kunna andas åt alla håll, då kan det bli problem med fukt och det vill man inte.

Under plastmatta och masonit fann vi hårt nedsmutsade golv fulla med spik. Nedsmutsningen har vi inte längre alls svårt med att förstå. Har man gjort en liten promenad på markerna runtom huset har man också fått fina lerklackar på sina skor. Vi har köpt mark med lera. Det har både sina för -och nackdelar, mer om det en annan gång. Men en nackdel skulle man kunna säga är all smuts man man skulle kunna dra in i huset. Ta av skorna, tack.

Spiken har sin förklaring i hur man satte fast masoniten. Den fick vi nu dra ut, men det gick ganska smidigt då vi var tre generationer i familjen, vi, mina föräldrar och barnen, som drog och tråkigare saker man kan göra tillsammans.