Etikettarkiv: Recept

Kalk och lera

Då var det dags för städningen i getstallet efter vintern. Vi började visserligen i våras med att mocka ut den härligt tjocka djupbädden getterna ordnat till sig under vintern.
Ett mindre glamoröst jobb här på gården, ganska tungt men ändå tillfredsställande, jag kom faktiskt på mig själv att gå där och gnola och sjunga som liksom kommer av sig själv när jag mår gott.

kalk

Sedan kunde vi fortsätta med vad vi påbörjade förra hösten, att laga sprickor i putsen med vår fina lerblandning. Recept finns här: Lerklina hönshus

Vår bygd är lite känd för sina blöta lermarker, och det har ju verkligen sina nackdelar, men också fördelar. Här sammanfaller projekten med varandra. I samband med att vi lagar isoleringen under vår stuga, gräver vi bort en hel del lera som samlats där under åren. Leran kör vi bort till stallet och blandar till lerbruk. Bort med den där den gör skada och fram med den där den gör nytta.
Förra året när vi provade vi på lerklining för första gången, upptäckte vi att det var väldigt roligt. Det är lika roligt nu, och dessutom ser vi att det blir ett bra resultat, också över tid. Leran som en resurs här på gården kommer vi nog ha glädje av i många år framöver.

Lagning med lera

Lagning med lera

När lerlagningarna var färdiga åkte kalken fram. Kalkfärg gör det vitt och fint, men ”städar” också upp, ohyra trivs inte bra i kalk.

Vi blandande en kalkfärg med:

2 liter släkt kalk
ca 5-6 liter vatten

När vi blandat ihop kalk och vatten lät vi det stå en stund, ibland över natten, ibland kortare tid då vi var för otåliga med att vänta. Och det verkade gå bra. Kanske är blandningen lite tjock, jag har sett recept på 1 liter kalk till samma mängd vatten. Man får helt enkelt pröva sig fram.

Skyddsglasögon, handskar, och munskydd. Kalk är inte jättesnällt mot kroppen.

Skyddsglasögon, handskar, och munskydd. Kalk är inte jättesnällt mot kroppen.

Det är nästan en magisk känsla att måla med kalken på väggen, särskilt där vi haft lera. Leran blöts upp en aning och med pänseldragen jämnas också lerskiktet ut och blir slätt.
Det ser inte klokt ut först, som att måla med en grå blaskig sörja.

Helt nymålat.  Här har man tidigare lagat med betongputs, viket vi inte rekommenderar.  Betong är för hårt får murade väggar, och kan i sig ge stora skador på teglet.

Helt nymålat. Här har man tidigare lagat med betongputs, viket vi inte rekommenderar. Betong är för hårt får murade väggar, och kan i sig ge stora skador på teglet.

Så här ser det ut när kalken fått torka en aning.

Så här ser det ut när kalken fått torka en aning.

Dagen efter kan man dock se resultatet, tänk att det blir så bra! Förr kalkade man ofta väggarna i ladugårdar och hönshus. Historiska vingslag slår man mot en när man står där inne i kalkar, man vet att man inte är först, någon har gjort detta jobb förr, och det är en härlig känsla.

vitkalk

Efter två lager kalkfärg nöjer vi oss detta år, nästa år kanske det blir mer lagat med leran och nya lager kalk.

Här var det lagat med mest betongputs, varav den skrovliga ytan.

Här var det lagat med mest betongputs, varav den skrovliga ytan.

Lerklina hönshus

Vi behövde bygga ett hönshus till våra Hedemorahöns. Vi skulle på sikt vilja ha omkring 25 stycken, och vill ha ett utrymme för ca 2 höns/kvadratmeter.

Till det hittade vi ett utrymme i ladan som passade fint, förutom att det bara var glesa plankväggar åt alla håll.
Därför började vi fundera på vad för sorts isolering som behövdes. En vanlig variant verkar vara att bygga in ett lager isolering av till exempel mineralull, sedan bygga släta väggar av någon typ av skiva från byggvaruhandeln. Detta ger nog ett bra reusltat, väl isolerat och släta väggar underlättar renhållningen. Men det är inte särskilt miljövänligt och dessutom skulle det bli dyrt. Det tog emot att sätta in sådana material.

Därför funderade vi vi vidare, och undrade om inte lerklining skulle kunna vara ett alternativ.

Hedemorahöns

Här är hönsen helt omedvetna om, att utrymmet som syns till höger på bilden med en massa rör, däck och annat bråte, skulle bli deras hem ljuva hem.

Vi började leta efter information i böcker och på internet, och visst finns det en del om lerklining, men om någon gjort det i någon gammal lada som enda isolering till ett hönshus, hittade vi ingenting om. Att veta hur mycket man behöver, vad man behöver var också lite svårt att hitta, eller i alla fall ta till sig.

Läser man ett lerkliningsrecept blir man alldeles bedrövad av hur otroligt stor mängd man måste göra.
Men vi kunde i alla fall inte släppa idén, så en dag bestämde vi oss för att köra på, kanske som ett experiment om inte annat.

Blivande hönshus

Så här såg det blivande hönshuset ut när vi börjat gräva i ordning golvet, abnormt många stenar fick grävas upp och släpas ut.

Golvet ska få vara jordgolv med ett lager spån, som blir som en djupbädd. En gång i veckan kan man städa det värsta på golvet och sedan strö på nytt spån. En gång om året, på försommaren görs en grovstädning då golvmaterialet antagligen byts ut helt, samt väggar och annat inredning skuras och kalkmålas.

Renovering av lada

De nedre bjälkarna låg, liksom i övriga delar av ladan, mot marken och var på väg att förvandlas till jord. Så här fick ladan återigen lyftas och få nya stolpar att stå på.

Lite fakta om lera och lerkling:

Till att börja med, lera isolerar egentligen inte väggarna men har en fårmåga att buffra värme. Den gör väggen vindtät men andas, vilket är otroligt viktigt när man håller på med trähus. Organiska material trivs bäst med organiska material helt enkelt. Har man en gammal skada i en timmervägg kan man med fördel laga med lera. Fantastiskt tycker jag. Lera torkar ut närliggande material, alltså leder leran bort fukt från träet.

Lerklining har en väldigt lång historia inom husbygge. Ofta lerklinade man innerväggarna direkt på timmerstommen som ett extra vindskydd, dessutom var det praktiskt och fint att få en slät yta som man kunde måla och senare i historien tapetsera på.

Dock är det lite av ett bortglömt hantverk. Jag läste någonstans att anledningen kan vara att det aldrig blev ett skrå inom lerklining, eftersom det var så enkelt att göra och kunde alltså göras av vem som helst.

Och så måste man ha tillgång till lera. Men är det något vi har tillgång till här på Tuggeliet, så är det lera.
Kort och gott.

Så här gjorde vi:

Vi börjademed att samla in material. Vi hittade ett recept i boken ‘Självhushållning på Djupadal’ av Marie och Gustav Mandelmann (en liten bibel för oss på Tuggeliet), detta recept hade vi mest som en liten mall, för sedan gjorde vi i alla fall mest på känn, då det är olika kvalitet på lera osv.

Så lera kunde vi bara gå ut i närmsta dike och gräva. Först två spadtag ner för att komma förbi matjorden som är full med rötter och andra organiska material, sedan kunde man börja karva, leran är väldigt hård här nere. Men vi tog bara lite i taget, ca en hink, så det hann aldrig bli jobbigt.

Vi köpte två släpkärror sand, från närmsta sandtag och valde tillslut att köpa hackad hampahalm från Granngården. I recepten står det oftast linhalm, men eftersom det inte odlas häromkring skulle det bara bli dyrt och krångligt att köpa och vanlig halm är inte helt lätt att hitta här heller. Traditionellt har man tagit vad man haver, kanske en övergiven myrstack i skogen, eller bara bös från närmsta, ja, bösställe.

Av enkelhetens skull blev det hampa för vår del.
Och så lite vatten. Det är allt.

Vår blanding blev typ så här:

  1. En hink lera
  2. Två hinkar sand (0-4mm)
  3. Vatten efter smak och tycke
  4. Så mycket halm det fanns plats för i blandningen innan den blev för hård (lite drygt en hink).

Våra första blandningar gjorde vi för hand. Då fick man stå och trampa runt, hacka, krossa och röra så gott man förmådde för att att finfördela leran. Detta moment slutade alltid i aggression och utsliten kropp. Speciellt möra fingrar av malandet…

Vi insåg snart, tack och lov, att detta inte var hållbart. Vi hyrde därefter en tvångsblandare och en klen elvisp avsedd för puts. Det gick, först fick man krossa det värsta med hjälp av vispen, sedan kunde man blanda lite större satser i tvångsblandaren. Detta tyckte vi var skapligt smidigt medan vi höll på. Sedan tog helgen slut som var vår tid då vi kunde hyra dessa apparater. Men klinandet var inte färdigt.

Här får vi hjälp av René och Jessica att blanda lera för hand. De hjälpte också till att påbörja leklinandet. Men plötlsigt gick vattnet för Jessica och dagen efter föddes deras lille son.
På andra bilden blandas lera för fullt i tvångsblandaren.

Slutligen åkte vi till biltema och köpte en blandare/visp som man håller med båda händerna. Äntligen något som verkligen fungerande. Bästa tillvägagångssättet är att blanda lite sand, lerklumpar och lite vatten i en hink och sedan vispa till en slät smet. Sanden hjälper till att finfördela leran.

Efter att man blandat detta grövsta har man i mer sand och vatten och slutligen när allt är välblandat har man i halmen.
Konsistensen ska inte vara rinnig, men inte heller för hård. En hård blandning blir väldigt tung och tidskrävande att arbeta med, en rinnig rinner av väggen…

Vi smetade upp leran direkt på väggen med hjälp av händerna eller murslevar. Väggen var utan några yxhugg, nät eller annat som man kan läsa om, som hjälp att få leran att sitta kvar. Vi läste nämligen också att, är lerblandningen bara ordentligt blandad behövs inget underarbete. (Se uppdateringen nedan!)

  • Vår vän Anna kom på besök mitt i detta hönshusstök. Hon var till stor hjälp, bland annat med att bygga stenmuren runt hela golvet som skydd mot rovdjur och möss. Där väggen tog slut grävde vi ner nät, med en böj utåt för att förhindra grävande inkräktare. Ovanpå detta pusslade vi ut stenar som sedan också fick ett lager lera. Kanske det mest mödosammaste jobbet i hela hönshusprojektet.


Tanken var att ha minst två lager lera på varandra för att få en bra tjocklek på väggen. Men nu fick vi tiden och vädret mot oss, leran tog nämligen väldigt lång tid på sig att torka, fast vi hade byggfläkt på hela dagarna. Därför har vi bara gjort ett lager, ganska skrovligt, än så länge, med tanken att göra ett till, slätare, nästa år.

Då ska vi också kalkmåla hönshuset, vilket ger dåliga förhållanden till kvalster plus att det blir fint med ett ljust hönshus tycker vi.
Det ska också byggas inredning bestående av löstagbara reden hängandes på väggen, en liten kycklingavdelning och annat smått och gott som gör skötseln lätt och trivseln så hög som möjligt!

Före…


Så här ser det färdiga resultatet ut idag. Under sittpinnarna finns nu dock ett gödselbord som förenklar renhållningen, då de bajsar mest på natten…

Uppdatering

Nu ett år senare håller vi på att lägga på andra lagret och har några nya erfarenheter som vi vill lägga till. Det visade sig bli lite för tungt när det andra lagret kom upp och en bit av det första lagret ramlade av. Vi testar nu att skruva fast tunna träribbor för att dels hålla fast första lagret och ge stöd åt nästa lager samt att i viss mån stabilisera hela träväggen så att den rör sig mindre. Träribborna är så kallat ”strö” som ligger mellan lagren i en brädhög och vi får samla dom gratis på vår lokala såg.

Fastskruvning av träribbor vid lerklining

Just där putsen ramlat av helt satte vi ströbitar i två lager och man skulle eventuellt kunna tänka sig att preparera hela väggen på detta sätt innan man börjar med första lagret. Spaljén ger en otrolig stabilitet och ”låser” brädorna sinsemellan. Vi får helt enkelt prova det någon gång!

Spalje för lerklining

Gott med nässlor

Vi har hittat ett recept på en smoothie som har blivit lite av en favorit just nu, så här i nässeltider.

Mixa 1/2 liter nässlor, 2 bananer (ekologiska!), 4 dl mjölk, någon msk honung, 1/2 tsk malen kardemumma.
I orginalreceptet också 2 msk pressad citron, men vi har inte haft någon citron hemma och det blir gott utan också.
Servera den kall.
Receptet är från boken ‘Det vilda köket’ av Rune Kalf-Hansen och Lisen Sundgren.