Etikettarkiv: Husbestyr

En början

För en månad sedan fick vi en nyckel i handen. Det var nyckeln till vårt blivande hem, ett litet torp i värmlandsskogarna med nästan 7 ha åker- och betesmark. Vi har tittat på en del ställen genom åren, hus med skidbackar i köket (en enorm bula som kommit till av att huset satt sig), hus ute i ingenstans, för dyra hus och så vidare. Och så har vi tittat på hus som säkert hade varit perfekta men som ändå saknade en god känsla. Det var till slut den känslan som fick oss att välja.

Vi åkte och tittade på torpet i höstas för första gången. Visserligen hade marken legat obrukad i många år och var ganska igenvuxen men platsen var vacker, som en egen liten värld inne i skogen. Huset kändes också bra, om än lite litet. Det fanns ett stort uthus med många utrymmen och en djurdel. En liten småbrukargård med andra ord. Det fanns oändligt mycket att göra och stället behövde kärlek och en massa arbetskraft för att kunna bli vad vi drömmer om. Men så fick vi den där känslan, vi tyckte helt enkelt om stället, med sina för – och nackdelar. Det fick avgöra, plus att vi hade råd att köpa gården, vilket ju inte var oväsentligt.

Men helt utan tvivel var det inte. Kommer det gå bra? Kommer livet rasa samman? Kommer allt gå åt pipsvängen? Ja typ så gick tankarna. Men jag hörde också en fågel viska i örat om ungen som aldrig vågade flyga ur boet och hur det gick med den saken.

Ja nu provar vi, nu ska vi våga. Kanske är det heller inte den perfekta gården vi drömmer om, snarare att få skapa den perfekta gården, eller till och med, leva i skapandet av drömmen. Vi längtar helt enkelt efter arbetet bakom och att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål.

Med nyckeln i handen åkte vi under vinterns kanske mest bedrövliga väder till vårt lilla torp, den lilla småbrukargården, som vi nu ägde. Det gick inte att åka ända fram, vägen var för slirig och kladdig under den blöta snömassan som envist öste ner från himlen. Vi traskade fram med stelfrusna och kanske något krystade leenden, skjutandes på en tung skottkärra som råkade ligga väl till pass vid vägkanten, nu lastad med diverse mat, verktyg och barn. Fram med nyckeln, in i det än så länge ganska främmande huset och sakta kom nu insikten, vi hade vågat!

Det tydligaste minnet från den här dagen, förutom det blöta vädret, var när vi tog bort masonitskivan från en av spegeldörrarna på övervåningen. I väntan att få tillträde i huset hade vi funderat en hel del på allt som vi inte hade upptäckt än, till exempel hur dörrarna såg ut bakom eventuella skivor. Att äntligen få börja göra, ja det kändes faktiskt stort.