Etikettarkiv: Gårdens historia

Ta tillbaka sin åkermark

Tänk den dagen då vi har eget hö till djuren! Och hässjorna står radade på vallen. Vilken känsla! Men så är det inte riktigt ännu. Vi måste först röja upp på ägorna. Det går ganska fort för naturen att ta tillbaka kulturmark, här kommer det först gran, björk och al.

Åkermark på båda sidorna om vägen.

Åkermark på båda sidorna om vägen.

Samtidigt är vi tacksamma för att det inte har växt igen mer än vad det har gjort.
Det kom en tid då småbruken inte var ekonomiskt hållbara längre, då blev man uppmanad att plantera igen åkermarken med gran i stället. Som tur är har det inte skett just här.

Äldre ekonomiska kartor visar ganska tydligt vad som har brukats och vad som varit skog vilket kan vara till god hjälp när man restaurerar gammal kulturmark. Det är ganska enkelt att se spåren i naturen här också, överallt där det inte ligger sten har det varit åkermark.

width="1920"
Vi eldar upp de mindre  träden direkt.

Vi eldar upp de mindre träden direkt.

Men våra åkrar måste också vara betesmark till djuren, därför låter vi några träd stå kvar på vissa ställen. Träden ska stå nära varandra och bilda dungar hellre än att vara utspridda över en större yta.

Åkermarken användes dock sällan till betesmark förr, den odlingsbara marken fick man vara rädd om och nyttja till vinterfoder. Djuren gick på skogen, kanske att de ibland var tjudrade på stubbåkern, där man redan skördat höet.

Nu börjar det bli färdigt.

Nu börjar det bli färdigt.

Gården lever vidare

Stugan vi bor i är ett gammalt torp, ännu vet vi inte riktigt hur gammalt, men över hundrafemtio år är det i alla fall alldeles säkert. Torpet tillhörde en större gård innan det i slutet av 1800-talet friköptes, och torparen blev hemmansägare.
Vi vet att det har bott familjer med sju barn, kanske fler, att den äldre generationen fått bo kvar med den yngre. På den tiden hade stugan kök, en liten kammare och ett rum. Vindsvåningen var oinredd. Som de flesta torpen såg ut. Här har det på 1950-talet gjorts en större renovering, där man bland annat troligen höjt taket och därmed kunnat få två rum till.

I oktober blev vår familj på fyra personer fem, då vi fick vårt tredje barn. Här pågår nu det lilla livet, vi har gått in i stugvärmen där vårt viktigaste projekt någonsin stor i fokus, vår lilla familj.

me

När lillen sover och händerna arbetar med stickningen till nästa par ullbyxor går tankarna till livet här förr. På generationer, som här arbetat, slitit och älskat, barn som föds och andra som dött. I denna lilla stuga och gård.
Utanför faller höstmörkret, getterna idisslar, hönsen sover för det mesta på sina pinnar och allt vi vill- och som ska göras ligger för tillfället i någon sorts vila, om än bubblande och ivrigt väntande.

Det känns liksom härligt att känna att gården lever vidare.

detlillalivet

Något att kratta på söndag

Våren är här! Och det är som att vakna ur ett ide, vi blir våryra och glömmer tider medan vi gräver, eldar, krattar och sågar. Och lika våryra barn har vi, som springer omkring och hittar på nya lekar, skrattar, och bråkar lite där mellan. Vår!

Vi har haft snö på gården ganska länge, men där det tinade först är den plats jag planerat att ordna klassiska blomsterrabatter på. Jag skulle tro att det funnits något liknande på platsen förr, stentrappan som går rakt nedanför husets entré har sett lite ensam ut. Så äntligen fram med spaden! Tanken är att det ska bli två långa rabatter på varsin sida om trappan, så det blir en gång mellan dem.

grusgang-4

Jag märkte att i kanten av den blivande rabatten var det en hel del grus, och då började jag snegla lite mot vad som skulle bli gången mellan rabatterna. Vi har misstänkt att det kanske har varit en grusgång där förr.

Vi hade hur som helst bestämt oss för att inte ordna någon grusgång där nu. Allra minst försöka gräva fram några enstaka stenar som kanske råkade ligga kvar.
Men nu när jag stod där med spaden i högsta hugg tog nyfikenheten över. Lite kunde jag väl gräva fram, bara för att se, ingen behövde ju veta något…

Det fanns ju massor av grus under grässvålen!

Det fanns ju massor av grus under grässvålen!

När man tänker efter är det lite konstigt att bara gräva fram en fläck, det blir inte så vackert. Och lite svårt att hålla hemligt. Så det blev som det blev, jag grävde fram hela gången!

Och så här blev det. Varje söndagsmorgon ska vi ut och kratta!

grusgangen

När gången var färdig, fortsatte vi grävandet på annat håll…

Blivande köksträdgård

Blivande köksträdgård

Och jag kommer såklart gräva vidare på rabatterna sen också.

En början

För en månad sedan fick vi en nyckel i handen. Det var nyckeln till vårt blivande hem, ett litet torp i värmlandsskogarna med nästan 7 ha åker- och betesmark. Vi har tittat på en del ställen genom åren, hus med skidbackar i köket (en enorm bula som kommit till av att huset satt sig), hus ute i ingenstans, för dyra hus och så vidare. Och så har vi tittat på hus som säkert hade varit perfekta men som ändå saknade en god känsla. Det var till slut den känslan som fick oss att välja.

Vi åkte och tittade på torpet i höstas för första gången. Visserligen hade marken legat obrukad i många år och var ganska igenvuxen men platsen var vacker, som en egen liten värld inne i skogen. Huset kändes också bra, om än lite litet. Det fanns ett stort uthus med många utrymmen och en djurdel. En liten småbrukargård med andra ord. Det fanns oändligt mycket att göra och stället behövde kärlek och en massa arbetskraft för att kunna bli vad vi drömmer om. Men så fick vi den där känslan, vi tyckte helt enkelt om stället, med sina för – och nackdelar. Det fick avgöra, plus att vi hade råd att köpa gården, vilket ju inte var oväsentligt.

Men helt utan tvivel var det inte. Kommer det gå bra? Kommer livet rasa samman? Kommer allt gå åt pipsvängen? Ja typ så gick tankarna. Men jag hörde också en fågel viska i örat om ungen som aldrig vågade flyga ur boet och hur det gick med den saken.

Ja nu provar vi, nu ska vi våga. Kanske är det heller inte den perfekta gården vi drömmer om, snarare att få skapa den perfekta gården, eller till och med, leva i skapandet av drömmen. Vi längtar helt enkelt efter arbetet bakom och att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål.

Med nyckeln i handen åkte vi under vinterns kanske mest bedrövliga väder till vårt lilla torp, den lilla småbrukargården, som vi nu ägde. Det gick inte att åka ända fram, vägen var för slirig och kladdig under den blöta snömassan som envist öste ner från himlen. Vi traskade fram med stelfrusna och kanske något krystade leenden, skjutandes på en tung skottkärra som råkade ligga väl till pass vid vägkanten, nu lastad med diverse mat, verktyg och barn. Fram med nyckeln, in i det än så länge ganska främmande huset och sakta kom nu insikten, vi hade vågat!

Det tydligaste minnet från den här dagen, förutom det blöta vädret, var när vi tog bort masonitskivan från en av spegeldörrarna på övervåningen. I väntan att få tillträde i huset hade vi funderat en hel del på allt som vi inte hade upptäckt än, till exempel hur dörrarna såg ut bakom eventuella skivor. Att äntligen få börja göra, ja det kändes faktiskt stort.