Etikettarkiv: Djur

Kycklingar!

Vi har äntligen fått kycklingar!

Och glada är vi för det, flocken får gärna bli större!

Vi har försökt få våra höns att ruva länge nu. Vi köpte först 6 stycken ägg från affären, som vi kokade och la ut i redet, i förhoppning att alla dessa skulle få någon av hönorna att ruva. Många ägg i redet kan öka ruvningslusten.

Några dagar gamla

Några dagar gamla

Under flera veckor sparade vi äggen som hönorna värpte.
Men ingen höna verkade villig att ruva. Och tillslut gav vi upp. En eftermiddag stod jag i köket och stekte upp det sista ägget vi hade, då Nils kommer in och säger att en av hönorna verkar ligga och ruva.

Kycklingar på span

Kycklingar på span

Äggen i köket var slut, men i redet kanske det fanns några? Vi hade missat att ta in äggen på några dagar. Samma kväll råkade vi av en slump hitta ett gäng ägg som en höna gömt i en helt annan del av ladan. Vilken tur man kan ha!
Jag smög sedan in i hönshuset, plockade ut alla ägg, ett i taget och mycket försiktigt under hönan, räknade dessa och la tillbaka dem tillsammans med det andra äggfyndet. 11 ägg fick hon nu ligga på.

Den bruna kycklingen till vänster är en tupp tror vi

Den bruna kycklingen till vänster är en tupp tror vi

Så tillslut fick vi våra kycklingar, 8 stycken kläcktes fram och överlevde.

Nu efter ca 3 veckor kan vi börja gissa kön på dessa, min gissning i dagsläget är att det är 3 eller 4 hönor, och resten tuppar.

Kom då mina små kycklingar säger mamma höna men kycklingarna vågar inte riktigt gå ut än.

Kom då mina små kycklingar säger mamma höna men kycklingarna vågar inte riktigt gå ut än.

Killingar!

I söndags när jag kom ut i stallet stod plötsligt lille Locke där. Det är varje gång väldigt speciellt att finna en till liten varelse i sitt stall. Men det var något som inte stämde denna gång, killingen diade och blev omhändertagen av sin mormor! Mamma Solveig stångades bara när Locke kom nära.
Detta var inte bra, och efter att jag ringt till föreningen för allmogegetter för råd, flyttade vi Solveig och Locke till egen box, där vi fick hålla i Solveig medan killingen diade.

En nyfödd Killing måste få sin råmjölk inom de första timmarna och det kunde inte mormor ombesörja.
Vi satt i getstallet i stort sett hela dagen och hjälpte till med di och såg att killingen piggnade till mer och mer.

På kvällen hade mor och son funnit varandra och vi kunde pusta ut! Solveig var förstföderska och då kan det ibland ta lite tid innan de hänger med i vad som händer.

Locke

Locke

Nästa morgon höll Gerda precis på att killa när jag kom ut, Brynolf föddes, en vit liten sak med stora ögonbryn!

Brynolf

Brynolf

Nu var det bara mormor Siri kvar. Hon kunde inte gå tillsammans med Solveig och Locke då hon bara försökte ta över moderskapet. Vi visste inte om hon skulle få inom kort eller långt senare, det syntes inte alls lika tydligt på henne som på de andra getterna.

På onsdagsmorgonen var det Nils som gick ut till stallet och upptäckte att Locke var inne hos Siri i alla fall. Hur i hela friden hade han tagit sig dit mellan boxarna!? Eller… vad är det som händer egentligen… inne hos Solveig skuttade ju en lockig bockkilling omkring som vanligt!

Siri hade alltså också fått en killing. Trots att vi väntade en sista killing men ändå misstänkte att det var en rymling är lite talande för hur det känns när det plötsligt står en till individ bland djuren.

Denna gång var det en getflicka som får heta Gullranda.

Siri och Gullstrimma

Siri och Gullranda

killingar-4

Så nu är det livat. Alla getter kan vara tillsammans igen nu när de har en varsin killing, och de har koll på vem som är vems (iallafall nästan). Killingarna far omkring, mammorna ser oroligt på och det är en härlig kaos här på Tuggeliet.

killingarnana-2

Hönan som aldrig slutade springa

På våren 2013 låg hönan Inga och ruvade på ett antal ägg i redet. Vi var väldigt förväntansfulla på den ruvning, om allt skulle gå vägen skulle vi få våra första kycklingar.

När jag så kom till hönshuset en dag hörde jag små pip, men väldigt upprörda pip. Då såg jag en liten kyckling utanför redet, som måste ha ramlat ut och inte hittat tillbaka. Försiktigt tog jag kycklingen till hönsmamman Inga. Men det ville inte Inga veta av, hon började hacka på denna stackars lilla, som dessutom såg alldeles kall och medtagen ut. Jag tänkte att jag skulle ge dem en chans, och lämnar dem. När jag strax kom tillbaka var läget detsamma, och jag förstod att mamma Inga skulle hacka ihjäl sin kyckling inom kort. Jag tänkte att lidandet skulle få bli kortare och tog kycklingen och gick med bestämda steg mot huggkubben för en snabb död. Men jag kom inte dit, i stället stod jag snart i köket och lät den blöta kalla kycklingen få värma sig vid vår frostvakt i ett skåp där vi jäste bröd… Vad höll jag egentligen på med?

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Där kunde hon ju inte stanna, höns måste ha ljus för att kunna äta och dricka. Så vi satte upp en värmelampa i köket, tog fram en stor kartong och la i sand, vatten, mat och gräs och så kycklingen, som fick heta Pippia.

Pippia piggnade faktiskt till. Men så fort vi lämnade hennes synfält pep hon upprört. Natt som dag. Små barn i huset, jamande katt och nu dessutom en pipande kyckling.

pippia-4

Vi tänkte att hon skulle få bo sin kartong tills hon blev så pass stor, att hon skulle kunna springa undan från andra argsinta höns.

Jag tog ut Pippia då och då, så hon skulle få gå i det alltmer grönskande gräset. Då fick vi se att hon inte hade samma rörelsemönster som de andra hönsen och kycklingarna, Pippia rusade omkring, likt sädesärlan och gjorde nästan små utfall mot folk och fä.
Men vi kunde bara vara ute korta stunder, kycklingar som är ute med sin mamma, kryper under henne och blir värmda så fort de behöver. Det försökte ju Pippia också, krypa under mig, men så varmt blev det nog inte.
Ibland såg de andra hönsen lilla Pippia. Då kunde de, särskilt mamma Inga och tuppen komma med stora kliv och genast börja hacka efter henne.
Men tiden gick, och det blev dags för Pippia att flytta hemifrån. Hur skulle det gå undrade vi?

pippiano

Vi tog henne till hönshuset och hade henne i en egen avdelning först, för att hönsen skulle vänja sig lite vid varandra, men snart släppte vi dem samman. Och hon började åter igen med sina rus, hit och dit, de andra hängde liksom inte med. Gick man till hönsen kom Pippia springandes som en galning, rakt på en, flög gärna upp på en. De andra hönsen såg bara förvirrande ut, vad händer?

När jag satt och mjölkade getterna hoppade hon upp på min rygg. När de andra hönsen pickade efter godsaker på marken, sprang Pippia omkring och fångade flugor i luften. På grund av allt springande kom hon också först, och hann äta upp den godaste maten först. Springandet och rusen gjorde att de andra hönsen snart lämnade henne ifred, det var som om de tyckte att hon var för konstig för att bry sig om… och sen,
ja sen

Pippia närmast i bild

Pippia närmast i bild

… blev hon högst i rang, tuppens favorithöna och är det än idag. Hon lägger ägg och är på så vis som vilken annan höna som helst, kanske blir hon hönsmamma själv en vacker dag, en bra sådan tror jag.

pippiano-2

Men Pippia är Pippia, och varje morgon finns det små historier att berätta vid köksbordet, då hon alltsom oftast följer med oss och utfodrar alla djur på morgonen. Ja det finns mycket att berätta om vår fina speciella lilla höna, vår Pippia, som visar att ingenting är omöjligt.

Hon springer fortfarande omkring, dock med lite mer värdighet, och mest för att det är kul.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Pippia har fått syn på Nils - och springer efter

Pippia har fått syn på Nils – och springer efter, för hon vill ju vara där det händer.

Getterna tar fönstervägen

I höstas hade vi stora funderingar på hur vi skulle bygga om i fjöset för getterna, så de skulle ha möjlighet att gå ut och in som de vill vintertid. Det finns tre utgångar från fjöset, en tar vi som oftast själva, en som för tillfället är blockerad då en utbyggnad från ladan rasat samman, och en som vi tänkte skulle få bli getutgång. Men för det skulle vi behöva bygga ut den boxdelen som getterna är i, dessutom kändes det synd att ta bort den ingången då den är lättast att ta sig in genom med skottkärra mm.

Det finns ett fönster i getboxen, och vi beslutade oss för att det kanske ändå var bäst att använda det, alltså riva väggen under och in med en dörr i stället. Lite besvärligt att riva tegelväggen men besvärligheter har ju inte hindrat oss förr.

Men så fick vi besök, som vi delgav dessa tankar för, då skämtar hon om att getterna kan väl hoppa ut genom fönstret. Jag vänder mig mot henne och undrar hur i hela friden det kommer sig att vi inte kommit på det själva. Det är ju briljant, såklart. Getter älskar att hoppa, och klättra. Tack för den idén Anna!

gettrapp-3

Sagt och gjort. Fönstret (som i alla fall bara bestod av en gammal plastskiva) åkte ut, in med en pall och var så goda…!

gettrapp

Ute ställde vi en gammal trapp som vi hittat på gården, på med nya brädor bara. (Samma trapp som hönsen hade sina sittpinnar på sin första tid på Tuggeliet).

Men getter är ju som getter är, och snart fick vi se vad som lockade dem mest.

gettrapp-2

Juldekorationen av gran, såklart.

Sen tog det inte lång tid innan flocken sprang omkring på andra sidan boxväggen, inne i fjöset. Det var ju inte svårt för dem att klättra ut där.

Så vi fick helt enkelt bygga till lite extra, gran kan dom föresten äta ute.

byggatill

Snart är också luckan på plats. Under nätterna får den vara stängd och getterna inne.

Lerklina hönshus

Vi behövde bygga ett hönshus till våra Hedemorahöns. Vi skulle på sikt vilja ha omkring 25 stycken, och vill ha ett utrymme för ca 2 höns/kvadratmeter.

Till det hittade vi ett utrymme i ladan som passade fint, förutom att det bara var glesa plankväggar åt alla håll.
Därför började vi fundera på vad för sorts isolering som behövdes. En vanlig variant verkar vara att bygga in ett lager isolering av till exempel mineralull, sedan bygga släta väggar av någon typ av skiva från byggvaruhandeln. Detta ger nog ett bra reusltat, väl isolerat och släta väggar underlättar renhållningen. Men det är inte särskilt miljövänligt och dessutom skulle det bli dyrt. Det tog emot att sätta in sådana material.

Därför funderade vi vi vidare, och undrade om inte lerklining skulle kunna vara ett alternativ.

Hedemorahöns

Här är hönsen helt omedvetna om, att utrymmet som syns till höger på bilden med en massa rör, däck och annat bråte, skulle bli deras hem ljuva hem.

Vi började leta efter information i böcker och på internet, och visst finns det en del om lerklining, men om någon gjort det i någon gammal lada som enda isolering till ett hönshus, hittade vi ingenting om. Att veta hur mycket man behöver, vad man behöver var också lite svårt att hitta, eller i alla fall ta till sig.

Läser man ett lerkliningsrecept blir man alldeles bedrövad av hur otroligt stor mängd man måste göra.
Men vi kunde i alla fall inte släppa idén, så en dag bestämde vi oss för att köra på, kanske som ett experiment om inte annat.

Blivande hönshus

Så här såg det blivande hönshuset ut när vi börjat gräva i ordning golvet, abnormt många stenar fick grävas upp och släpas ut.

Golvet ska få vara jordgolv med ett lager spån, som blir som en djupbädd. En gång i veckan kan man städa det värsta på golvet och sedan strö på nytt spån. En gång om året, på försommaren görs en grovstädning då golvmaterialet antagligen byts ut helt, samt väggar och annat inredning skuras och kalkmålas.

Renovering av lada

De nedre bjälkarna låg, liksom i övriga delar av ladan, mot marken och var på väg att förvandlas till jord. Så här fick ladan återigen lyftas och få nya stolpar att stå på.

Lite fakta om lera och lerkling:

Till att börja med, lera isolerar egentligen inte väggarna men har en fårmåga att buffra värme. Den gör väggen vindtät men andas, vilket är otroligt viktigt när man håller på med trähus. Organiska material trivs bäst med organiska material helt enkelt. Har man en gammal skada i en timmervägg kan man med fördel laga med lera. Fantastiskt tycker jag. Lera torkar ut närliggande material, alltså leder leran bort fukt från träet.

Lerklining har en väldigt lång historia inom husbygge. Ofta lerklinade man innerväggarna direkt på timmerstommen som ett extra vindskydd, dessutom var det praktiskt och fint att få en slät yta som man kunde måla och senare i historien tapetsera på.

Dock är det lite av ett bortglömt hantverk. Jag läste någonstans att anledningen kan vara att det aldrig blev ett skrå inom lerklining, eftersom det var så enkelt att göra och kunde alltså göras av vem som helst.

Och så måste man ha tillgång till lera. Men är det något vi har tillgång till här på Tuggeliet, så är det lera.
Kort och gott.

Så här gjorde vi:

Vi börjademed att samla in material. Vi hittade ett recept i boken ‘Självhushållning på Djupadal’ av Marie och Gustav Mandelmann (en liten bibel för oss på Tuggeliet), detta recept hade vi mest som en liten mall, för sedan gjorde vi i alla fall mest på känn, då det är olika kvalitet på lera osv.

Så lera kunde vi bara gå ut i närmsta dike och gräva. Först två spadtag ner för att komma förbi matjorden som är full med rötter och andra organiska material, sedan kunde man börja karva, leran är väldigt hård här nere. Men vi tog bara lite i taget, ca en hink, så det hann aldrig bli jobbigt.

Vi köpte två släpkärror sand, från närmsta sandtag och valde tillslut att köpa hackad hampahalm från Granngården. I recepten står det oftast linhalm, men eftersom det inte odlas häromkring skulle det bara bli dyrt och krångligt att köpa och vanlig halm är inte helt lätt att hitta här heller. Traditionellt har man tagit vad man haver, kanske en övergiven myrstack i skogen, eller bara bös från närmsta, ja, bösställe.

Av enkelhetens skull blev det hampa för vår del.
Och så lite vatten. Det är allt.

Vår blanding blev typ så här:

  1. En hink lera
  2. Två hinkar sand (0-4mm)
  3. Vatten efter smak och tycke
  4. Så mycket halm det fanns plats för i blandningen innan den blev för hård (lite drygt en hink).

Våra första blandningar gjorde vi för hand. Då fick man stå och trampa runt, hacka, krossa och röra så gott man förmådde för att att finfördela leran. Detta moment slutade alltid i aggression och utsliten kropp. Speciellt möra fingrar av malandet…

Vi insåg snart, tack och lov, att detta inte var hållbart. Vi hyrde därefter en tvångsblandare och en klen elvisp avsedd för puts. Det gick, först fick man krossa det värsta med hjälp av vispen, sedan kunde man blanda lite större satser i tvångsblandaren. Detta tyckte vi var skapligt smidigt medan vi höll på. Sedan tog helgen slut som var vår tid då vi kunde hyra dessa apparater. Men klinandet var inte färdigt.

Här får vi hjälp av René och Jessica att blanda lera för hand. De hjälpte också till att påbörja leklinandet. Men plötlsigt gick vattnet för Jessica och dagen efter föddes deras lille son.
På andra bilden blandas lera för fullt i tvångsblandaren.

Slutligen åkte vi till biltema och köpte en blandare/visp som man håller med båda händerna. Äntligen något som verkligen fungerande. Bästa tillvägagångssättet är att blanda lite sand, lerklumpar och lite vatten i en hink och sedan vispa till en slät smet. Sanden hjälper till att finfördela leran.

Efter att man blandat detta grövsta har man i mer sand och vatten och slutligen när allt är välblandat har man i halmen.
Konsistensen ska inte vara rinnig, men inte heller för hård. En hård blandning blir väldigt tung och tidskrävande att arbeta med, en rinnig rinner av väggen…

Vi smetade upp leran direkt på väggen med hjälp av händerna eller murslevar. Väggen var utan några yxhugg, nät eller annat som man kan läsa om, som hjälp att få leran att sitta kvar. Vi läste nämligen också att, är lerblandningen bara ordentligt blandad behövs inget underarbete. (Se uppdateringen nedan!)

  • Vår vän Anna kom på besök mitt i detta hönshusstök. Hon var till stor hjälp, bland annat med att bygga stenmuren runt hela golvet som skydd mot rovdjur och möss. Där väggen tog slut grävde vi ner nät, med en böj utåt för att förhindra grävande inkräktare. Ovanpå detta pusslade vi ut stenar som sedan också fick ett lager lera. Kanske det mest mödosammaste jobbet i hela hönshusprojektet.


Tanken var att ha minst två lager lera på varandra för att få en bra tjocklek på väggen. Men nu fick vi tiden och vädret mot oss, leran tog nämligen väldigt lång tid på sig att torka, fast vi hade byggfläkt på hela dagarna. Därför har vi bara gjort ett lager, ganska skrovligt, än så länge, med tanken att göra ett till, slätare, nästa år.

Då ska vi också kalkmåla hönshuset, vilket ger dåliga förhållanden till kvalster plus att det blir fint med ett ljust hönshus tycker vi.
Det ska också byggas inredning bestående av löstagbara reden hängandes på väggen, en liten kycklingavdelning och annat smått och gott som gör skötseln lätt och trivseln så hög som möjligt!

Före…


Så här ser det färdiga resultatet ut idag. Under sittpinnarna finns nu dock ett gödselbord som förenklar renhållningen, då de bajsar mest på natten…

Uppdatering

Nu ett år senare håller vi på att lägga på andra lagret och har några nya erfarenheter som vi vill lägga till. Det visade sig bli lite för tungt när det andra lagret kom upp och en bit av det första lagret ramlade av. Vi testar nu att skruva fast tunna träribbor för att dels hålla fast första lagret och ge stöd åt nästa lager samt att i viss mån stabilisera hela träväggen så att den rör sig mindre. Träribborna är så kallat ”strö” som ligger mellan lagren i en brädhög och vi får samla dom gratis på vår lokala såg.

Fastskruvning av träribbor vid lerklining

Just där putsen ramlat av helt satte vi ströbitar i två lager och man skulle eventuellt kunna tänka sig att preparera hela väggen på detta sätt innan man börjar med första lagret. Spaljén ger en otrolig stabilitet och ”låser” brädorna sinsemellan. Vi får helt enkelt prova det någon gång!

Spalje för lerklining

Djurens vinterbo och höstens gång

Det är mycket som ska hända nu under hösten inför den kommande vintern.

Vi har gjort långa listor som vi försöker beta av.
Tidigt i höst var det ladan som skulle höjas, sedan var det ett hönshus som skulle lerklinas och de andra djuren skulle ha någonstans att bli installade. Sen är det pyssel med vindskivor, grundstenar, byte av ytterdörr med mera till bostadhuset. Och så har det varit, för oss nya höstbestyr, som slakt och allt som hör till det och fåren skulle klippas. Såklart också allt vi ville skörda och plocka från trädgården och naturen, och mycket mer.

En del har vi hunnit, annat har vi kvar och det mesta kan nog egentligen vänta om man tänker efter.
Men vi vill ju gärna vara ikapp, men vi måste också lära oss att inte stressa över ogjorda saker. Vi har fått tipset att slänga listan med allt som ska göras, och i stället börja på en där vi skriver ner allt vi gjort. Kanske gör vi så, så småningom…

Vi vill gärna dela med oss av vad vi gjort och lärt oss under den här tiden, så en till sak på listan är att komma igång med bloggningen igen.

Det som i alla fall kändes som någon sorts kulmen den här hösten var när vi förra veckan fick in alla djuren där de ska vara under vintern. Nästa steg, ironiskt nog, är att få ut dem igen, eller rättare sagt bygga så de under dagtid går på lösdrift, ut och in som de vill.

Det var helt klart lite snurrigt här ett tag, hönsen skulle till sitt nya hus, innan de hade flyttat var de i vägen för fåren som skulle bo i hönsens gamla, medan fåren väntade på att komma dit var de i ladugårdsdelen som skulle vara getternas vinterstall. Getterna fick snällt vänta ute på betet tills allt var i ordning.
Men nu så, nu är det rätt.

  • hst-4
  • hst-5

Hönshuset var ett projekt som tog längre tid än vad vi tänkt oss, men vi är väldigt nöjda med resultatet. Vi lerklinade väggarna i en del i ladan, oj vilket härligt material lera är!

Det är inte alltid så lätt för hönsen att hitta rätt nu när de flyttat. Här står Syster och hennes kyckling utanför det gamla hönshuset, men innanför dörren finns numer får.


Idag var det äntligen lite sol på Tuggeliet, efter en vecka med mest regn.

Får

Här går det undan! Nej okej kanske inte på bloggen, men i alla fall på gården.

Nu har vi köpt fyra Värmlandsfår! Det känns otroligt roligt och lite pirrigt att få ta hand om så fina får. Och mitt i allt ladulyftande (och numer också grävande av dräneringsdike), måste vi nu i stället bygga fårhagar. Innan hagarna är färdiga får fåren klara sig med ett litet elnätstängsel. Fåren är snabba med ätandet, så det är lite bråttom.

Vi har varit ute i vår skog och hämtat det närmaste vi har av senvuxen gran, i storlek lagom till stolpar, som vi ska ha till klassiska fårstängsel. Vi tror stolparna håller något längre om man barkar dem, så det gör vi nu. Det är ganska lätt att barka gran, många gånger kan man bara dra av barken. Men till de här smala och kvistiga granarna kändes det lättast med yxa. Tyvärr har vi bara en yxa i den storleken, och som vanligt borde vi ha dubbel uppsättning, precis som med så många andra verktyg, då vi oftast vill arbeta tillsammans. Tills vidare får vi turas om.