Att hitta sin köksträdgård

Man tror att man har sådan koll, men tiden visar en något annat. Så var det med valet av platsen för vår köksträdgård. Sanningen att säga har den i tanken varit både på det ena och andra stället. Och i verkligheten grävde jag förre året vid den här tiden, upp ett litet land. Där det kunde passa, tyckte jag då. Jorden var inget att skryta om. Lerigt och dant. På våren blött som bara den, under sommarens hetta bildades en hård skorpa. Men med lite arbete löste vi det och fick en skaplig skörd av både potatis, morot, sallat, bönor och ärtor. Det var ju något som gjordes i all hast för att det kröp i fingrarna. Helt enkelt.

Potatisen när den började titta upp i förra årets land

Potatisen när den började titta upp i förra årets land

I år har det funnits lite mer tid för eftertanke och planering. I vintras funderade vi på att skapa en köksträdgård norr om huset. Jorden var inte så kul där heller, men vi trodde att det såg ut så överallt här på gården. Ett tips, när man tror att man har koll på sin jord på sin lilla täppa, kolla en extra gång. Spring runt och gräv och känn efter.

Vi gjorde det till slut. Det var då för väl, för vi hittade platsen. En mullrik, fin, lagom blöt jord i sluttning mot öster. Vi fick i samma veva reda på att husets tidigare ägare hade potatisland på denna plats någon gång på 1960-70-talet.

Perfekt, nästan. Platsen ligger delvis i skugga av våra fantastiska vårdträd, lönnarna och delvis av huset på kvällskvisten. Men det får bli där i alla fall. Det får bära eller brista. Vi får utvärdera det hela i höst.

Varför hade vi då inte mer koll på denna plats? Det kan man verkligen fråga sig, den har faktiskt varit lite i glömska. Platsen där man kan ha det som inte är lämplig någon annanstans.

Platsen fick vara gethage ett tag. Bocken Isidor.

Platsen fick vara gethage ett tag. Bocken Isidor.

Eldningsplats tyckte vi var lämpligt i vintras.

Eldningsplats tyckte vi var lämpligt i vintras.

Att lövkomposten fick denna plats var i alla fall inte helt tokigt.

Att lövkomposten fick denna plats var i alla fall inte helt tokigt.

Och i våras beslutade vi oss för att ha vedbacken här, med tillhörande vedbod. Så trästockarna drogs hit.

landet-3

Då gjorde vi provgrävningen, och då, inser vi att vi tänkt fel. Så kan det gå med för snabba beslut. (Om nu ett års grubblande kan kallas ett snabbt beslut…)

Så nu har vi grävt för hand i flera veckor, grävt upp mängder med hallonskott, krattat löv och gammalt gräs. Vi tänker oss att utöka med samma ytstorlek varje år, tills vi får den storlek vi önskar. Vi tänker oss också fruktträd och bärbuskar i anslutning, en örtagård och så småningom en damm med ankor… Tänk vad mycket kul man kan göra!

Landet tar sin form

Landet tar sin form

När svålen var borttagen kunde vi gräva ner kogödsel, därefter gräva gånger och forma odlingsbäddar

När svålen var borttagen kunde vi gräva ner kogödsel, därefter gräva gånger och forma odlingsbäddar

Vår potatisplog som vi hittade på en loppis i granngården förra sommaren kom nu till användning.

Vår potatisplog som vi hittade på en loppis i granngården förra sommaren kom nu till användning.

Så nu är vårsådden i full gång. När de första fröna kom i jorden, hörde vi också årets första gök.

regnbåge

Det var en gång en gård full av skräp

Som så många gamla gårdar runt om i landet var denna gården full av bråte när vi flyttade hit. Minnen från tider då man inte slängde någonting för att det kanske skulle komma till användning, och det man trots allt slängde, slängdes utanför dörren på huset. Eller i bästa fall i en hög lite avsides av huset. Bodde man vid havet eller en sjö hade man det ”perfekta” stället att dumpa prylar på.

sopor-7

Ganska långt ifrån den synen vi har på sopor idag, då man slänger allt som är lite naggat i i kanten eller som finns i någon snyggare variant i affären. Men när man slänger, sorterar man och åker med det på rätt plats.

Vi har med tiden blivit stammisar på återvinningscentralen

Vi har med tiden blivit stammisar på återvinningscentralen.

Vi har helt enkelt slängt massor, och fler turer kommer det bli. Den som spar, han har ibland lite för mycket av det goda.

  • sopor-3
  • sopor-6

Det senaste vi slängde, har under året som gått orsakat en hel del kommentarer, så det är liksom i sin ordning att visa att dagen tillslut kom, då skrotbilen fick åka till sin bilskrot. Det var inte helt lätt att dra upp bilen då den saknade framdäck på ena sidan och det andra satt helt snett. Så det fick bändas och trixas med spett och plank. Det var som att bilen in i det sista kämpade för sin plats på Tuggeliet.

skrotbil
skrotbil-2

Men det gick tillslut, så tack och hej lilla bil!

Ibland har det varit både jobbigt och lite äckligt att hantera allt skräp. Men oftast är det kul, och det är en härlig känsla när vi fått iväg ett lass.

En rolig sysselsättning en vacker försommarkväll

En rolig sysselsättning en vacker försommarkväll

Något att kratta på söndag

Våren är här! Och det är som att vakna ur ett ide, vi blir våryra och glömmer tider medan vi gräver, eldar, krattar och sågar. Och lika våryra barn har vi, som springer omkring och hittar på nya lekar, skrattar, och bråkar lite där mellan. Vår!

Vi har haft snö på gården ganska länge, men där det tinade först är den plats jag planerat att ordna klassiska blomsterrabatter på. Jag skulle tro att det funnits något liknande på platsen förr, stentrappan som går rakt nedanför husets entré har sett lite ensam ut. Så äntligen fram med spaden! Tanken är att det ska bli två långa rabatter på varsin sida om trappan, så det blir en gång mellan dem.

grusgang-4

Jag märkte att i kanten av den blivande rabatten var det en hel del grus, och då började jag snegla lite mot vad som skulle bli gången mellan rabatterna. Vi har misstänkt att det kanske har varit en grusgång där förr.

Vi hade hur som helst bestämt oss för att inte ordna någon grusgång där nu. Allra minst försöka gräva fram några enstaka stenar som kanske råkade ligga kvar.
Men nu när jag stod där med spaden i högsta hugg tog nyfikenheten över. Lite kunde jag väl gräva fram, bara för att se, ingen behövde ju veta något…

Det fanns ju massor av grus under grässvålen!

Det fanns ju massor av grus under grässvålen!

När man tänker efter är det lite konstigt att bara gräva fram en fläck, det blir inte så vackert. Och lite svårt att hålla hemligt. Så det blev som det blev, jag grävde fram hela gången!

Och så här blev det. Varje söndagsmorgon ska vi ut och kratta!

grusgangen

När gången var färdig, fortsatte vi grävandet på annat håll…

Blivande köksträdgård

Blivande köksträdgård

Och jag kommer såklart gräva vidare på rabatterna sen också.

Killingar!

I söndags när jag kom ut i stallet stod plötsligt lille Locke där. Det är varje gång väldigt speciellt att finna en till liten varelse i sitt stall. Men det var något som inte stämde denna gång, killingen diade och blev omhändertagen av sin mormor! Mamma Solveig stångades bara när Locke kom nära.
Detta var inte bra, och efter att jag ringt till föreningen för allmogegetter för råd, flyttade vi Solveig och Locke till egen box, där vi fick hålla i Solveig medan killingen diade.

En nyfödd Killing måste få sin råmjölk inom de första timmarna och det kunde inte mormor ombesörja.
Vi satt i getstallet i stort sett hela dagen och hjälpte till med di och såg att killingen piggnade till mer och mer.

På kvällen hade mor och son funnit varandra och vi kunde pusta ut! Solveig var förstföderska och då kan det ibland ta lite tid innan de hänger med i vad som händer.

Locke

Locke

Nästa morgon höll Gerda precis på att killa när jag kom ut, Brynolf föddes, en vit liten sak med stora ögonbryn!

Brynolf

Brynolf

Nu var det bara mormor Siri kvar. Hon kunde inte gå tillsammans med Solveig och Locke då hon bara försökte ta över moderskapet. Vi visste inte om hon skulle få inom kort eller långt senare, det syntes inte alls lika tydligt på henne som på de andra getterna.

På onsdagsmorgonen var det Nils som gick ut till stallet och upptäckte att Locke var inne hos Siri i alla fall. Hur i hela friden hade han tagit sig dit mellan boxarna!? Eller… vad är det som händer egentligen… inne hos Solveig skuttade ju en lockig bockkilling omkring som vanligt!

Siri hade alltså också fått en killing. Trots att vi väntade en sista killing men ändå misstänkte att det var en rymling är lite talande för hur det känns när det plötsligt står en till individ bland djuren.

Denna gång var det en getflicka som får heta Gullranda.

Siri och Gullstrimma

Siri och Gullranda

killingar-4

Så nu är det livat. Alla getter kan vara tillsammans igen nu när de har en varsin killing, och de har koll på vem som är vems (iallafall nästan). Killingarna far omkring, mammorna ser oroligt på och det är en härlig kaos här på Tuggeliet.

killingarnana-2

Hönan som aldrig slutade springa

På våren 2013 låg hönan Inga och ruvade på ett antal ägg i redet. Vi var väldigt förväntansfulla på den ruvning, om allt skulle gå vägen skulle vi få våra första kycklingar.

När jag så kom till hönshuset en dag hörde jag små pip, men väldigt upprörda pip. Då såg jag en liten kyckling utanför redet, som måste ha ramlat ut och inte hittat tillbaka. Försiktigt tog jag kycklingen till hönsmamman Inga. Men det ville inte Inga veta av, hon började hacka på denna stackars lilla, som dessutom såg alldeles kall och medtagen ut. Jag tänkte att jag skulle ge dem en chans, och lämnar dem. När jag strax kom tillbaka var läget detsamma, och jag förstod att mamma Inga skulle hacka ihjäl sin kyckling inom kort. Jag tänkte att lidandet skulle få bli kortare och tog kycklingen och gick med bestämda steg mot huggkubben för en snabb död. Men jag kom inte dit, i stället stod jag snart i köket och lät den blöta kalla kycklingen få värma sig vid vår frostvakt i ett skåp där vi jäste bröd… Vad höll jag egentligen på med?

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Där kunde hon ju inte stanna, höns måste ha ljus för att kunna äta och dricka. Så vi satte upp en värmelampa i köket, tog fram en stor kartong och la i sand, vatten, mat och gräs och så kycklingen, som fick heta Pippia.

Pippia piggnade faktiskt till. Men så fort vi lämnade hennes synfält pep hon upprört. Natt som dag. Små barn i huset, jamande katt och nu dessutom en pipande kyckling.

pippia-4

Vi tänkte att hon skulle få bo sin kartong tills hon blev så pass stor, att hon skulle kunna springa undan från andra argsinta höns.

Jag tog ut Pippia då och då, så hon skulle få gå i det alltmer grönskande gräset. Då fick vi se att hon inte hade samma rörelsemönster som de andra hönsen och kycklingarna, Pippia rusade omkring, likt sädesärlan och gjorde nästan små utfall mot folk och fä.
Men vi kunde bara vara ute korta stunder, kycklingar som är ute med sin mamma, kryper under henne och blir värmda så fort de behöver. Det försökte ju Pippia också, krypa under mig, men så varmt blev det nog inte.
Ibland såg de andra hönsen lilla Pippia. Då kunde de, särskilt mamma Inga och tuppen komma med stora kliv och genast börja hacka efter henne.
Men tiden gick, och det blev dags för Pippia att flytta hemifrån. Hur skulle det gå undrade vi?

pippiano

Vi tog henne till hönshuset och hade henne i en egen avdelning först, för att hönsen skulle vänja sig lite vid varandra, men snart släppte vi dem samman. Och hon började åter igen med sina rus, hit och dit, de andra hängde liksom inte med. Gick man till hönsen kom Pippia springandes som en galning, rakt på en, flög gärna upp på en. De andra hönsen såg bara förvirrande ut, vad händer?

När jag satt och mjölkade getterna hoppade hon upp på min rygg. När de andra hönsen pickade efter godsaker på marken, sprang Pippia omkring och fångade flugor i luften. På grund av allt springande kom hon också först, och hann äta upp den godaste maten först. Springandet och rusen gjorde att de andra hönsen snart lämnade henne ifred, det var som om de tyckte att hon var för konstig för att bry sig om… och sen,
ja sen

Pippia närmast i bild

Pippia närmast i bild

… blev hon högst i rang, tuppens favorithöna och är det än idag. Hon lägger ägg och är på så vis som vilken annan höna som helst, kanske blir hon hönsmamma själv en vacker dag, en bra sådan tror jag.

pippiano-2

Men Pippia är Pippia, och varje morgon finns det små historier att berätta vid köksbordet, då hon alltsom oftast följer med oss och utfodrar alla djur på morgonen. Ja det finns mycket att berätta om vår fina speciella lilla höna, vår Pippia, som visar att ingenting är omöjligt.

Hon springer fortfarande omkring, dock med lite mer värdighet, och mest för att det är kul.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Pippia har fått syn på Nils - och springer efter

Pippia har fått syn på Nils – och springer efter, för hon vill ju vara där det händer.

Plötsligt hade huset spröjs med pelargoner

Julen åkte ut för några veckor sedan, det gjorde också granen. I brist på det gröna började tankarna fara mot sommarens grönska.

  • Gissa vart vi hade vår gran, och vilken väg den tillslut fick vandra...
  • fonsterbrada-10

Till att börja med tar vi fram alla pelargoner som varit på någon sorts vinterförvaring. Vi har inte ännu de bästa förutsättningar för övervintring av växter, de fick stå i vårt linneskåp med ett litet fönster mot öst. Det är ganska kallt där, men lite för mörkt. Får se om vi hittar på någon bättre lösning till nästa år. Men alla verkar ha överlevt i alla fall.

För några år sedan hade jag pelargonerna på vinterförvaring i ett förråd, och reste bort ett tag men glömde sätta på värmen i förrådet. Det blev såklart minusgrader medan vi var borta – och alla pelargoner dog. Tur att det är så lätt att ta sticklingar, det går fort att få upp ett antal igen.

Vi har bara ett söderfönster i huset, där får pelargonerna vara nu när de ska vakna till liv, efter att jag klippt ner dem ganska rejält. Men en liten fönsterbräda räcker dåligt för 30 krukor pelargoner. Så vi byggde en fönsterbräda till. När pelargonerna vaknat och börjat få nya små blad brukar jag plantera om dem i ny jord.

fonsterbrada-11

På utsidan ser det nästan ut som att varje fönster är tvådelat sedan den extra fönsterbrädan kom upp, så fint det skulle vara med spröjs tänker vi då. Fönstren behöver en renovering, men byta ut dem bara för att vi vill ha spröjs… Det känns inte vettigt. Det är en ganska bra kvalitet på dessa, dessutom tror vi de är original för huset, annars hade det varit en helt annan sak.

lite ljusare sprojs

Skulle man kunna ha fuskspröjs? Vi har i alla fall skaffat en bok om hur man renoverar gamla fönster, en tanke är att sätta igång med fönsterrenovering snart. I sommar, som är den bästa tiden för att renovera fönster, kan jag nog med säkerhet säga att vi kommer att ha annat att göra.

Fönster i behov av renovering

Den gamla färgen har krakelerat och börjat lossna. Vi tror och hoppas därför att det är en oljebaserad färg och inte någon akrylatfärg, som bara skulle ha släppt träet i stora flagor.

Det är mycket tankar nu på vad som ska hända sen, januari har varit en ganska lugn månad men vi ser fram mot alla kommande projekt.

Getterna tar fönstervägen

I höstas hade vi stora funderingar på hur vi skulle bygga om i fjöset för getterna, så de skulle ha möjlighet att gå ut och in som de vill vintertid. Det finns tre utgångar från fjöset, en tar vi som oftast själva, en som för tillfället är blockerad då en utbyggnad från ladan rasat samman, och en som vi tänkte skulle få bli getutgång. Men för det skulle vi behöva bygga ut den boxdelen som getterna är i, dessutom kändes det synd att ta bort den ingången då den är lättast att ta sig in genom med skottkärra mm.

Det finns ett fönster i getboxen, och vi beslutade oss för att det kanske ändå var bäst att använda det, alltså riva väggen under och in med en dörr i stället. Lite besvärligt att riva tegelväggen men besvärligheter har ju inte hindrat oss förr.

Men så fick vi besök, som vi delgav dessa tankar för, då skämtar hon om att getterna kan väl hoppa ut genom fönstret. Jag vänder mig mot henne och undrar hur i hela friden det kommer sig att vi inte kommit på det själva. Det är ju briljant, såklart. Getter älskar att hoppa, och klättra. Tack för den idén Anna!

gettrapp-3

Sagt och gjort. Fönstret (som i alla fall bara bestod av en gammal plastskiva) åkte ut, in med en pall och var så goda…!

gettrapp

Ute ställde vi en gammal trapp som vi hittat på gården, på med nya brädor bara. (Samma trapp som hönsen hade sina sittpinnar på sin första tid på Tuggeliet).

Men getter är ju som getter är, och snart fick vi se vad som lockade dem mest.

gettrapp-2

Juldekorationen av gran, såklart.

Sen tog det inte lång tid innan flocken sprang omkring på andra sidan boxväggen, inne i fjöset. Det var ju inte svårt för dem att klättra ut där.

Så vi fick helt enkelt bygga till lite extra, gran kan dom föresten äta ute.

byggatill

Snart är också luckan på plats. Under nätterna får den vara stängd och getterna inne.