Hönan som aldrig slutade springa

På våren 2013 låg hönan Inga och ruvade på ett antal ägg i redet. Vi var väldigt förväntansfulla på den ruvning, om allt skulle gå vägen skulle vi få våra första kycklingar.

När jag så kom till hönshuset en dag hörde jag små pip, men väldigt upprörda pip. Då såg jag en liten kyckling utanför redet, som måste ha ramlat ut och inte hittat tillbaka. Försiktigt tog jag kycklingen till hönsmamman Inga. Men det ville inte Inga veta av, hon började hacka på denna stackars lilla, som dessutom såg alldeles kall och medtagen ut. Jag tänkte att jag skulle ge dem en chans, och lämnar dem. När jag strax kom tillbaka var läget detsamma, och jag förstod att mamma Inga skulle hacka ihjäl sin kyckling inom kort. Jag tänkte att lidandet skulle få bli kortare och tog kycklingen och gick med bestämda steg mot huggkubben för en snabb död. Men jag kom inte dit, i stället stod jag snart i köket och lät den blöta kalla kycklingen få värma sig vid vår frostvakt i ett skåp där vi jäste bröd… Vad höll jag egentligen på med?

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Sur mamma Inga som bara vill skydda sin andra kyckling som kläcktes vid samma tid

Där kunde hon ju inte stanna, höns måste ha ljus för att kunna äta och dricka. Så vi satte upp en värmelampa i köket, tog fram en stor kartong och la i sand, vatten, mat och gräs och så kycklingen, som fick heta Pippia.

Pippia piggnade faktiskt till. Men så fort vi lämnade hennes synfält pep hon upprört. Natt som dag. Små barn i huset, jamande katt och nu dessutom en pipande kyckling.

pippia-4

Vi tänkte att hon skulle få bo sin kartong tills hon blev så pass stor, att hon skulle kunna springa undan från andra argsinta höns.

Jag tog ut Pippia då och då, så hon skulle få gå i det alltmer grönskande gräset. Då fick vi se att hon inte hade samma rörelsemönster som de andra hönsen och kycklingarna, Pippia rusade omkring, likt sädesärlan och gjorde nästan små utfall mot folk och fä.
Men vi kunde bara vara ute korta stunder, kycklingar som är ute med sin mamma, kryper under henne och blir värmda så fort de behöver. Det försökte ju Pippia också, krypa under mig, men så varmt blev det nog inte.
Ibland såg de andra hönsen lilla Pippia. Då kunde de, särskilt mamma Inga och tuppen komma med stora kliv och genast börja hacka efter henne.
Men tiden gick, och det blev dags för Pippia att flytta hemifrån. Hur skulle det gå undrade vi?

pippiano

Vi tog henne till hönshuset och hade henne i en egen avdelning först, för att hönsen skulle vänja sig lite vid varandra, men snart släppte vi dem samman. Och hon började åter igen med sina rus, hit och dit, de andra hängde liksom inte med. Gick man till hönsen kom Pippia springandes som en galning, rakt på en, flög gärna upp på en. De andra hönsen såg bara förvirrande ut, vad händer?

När jag satt och mjölkade getterna hoppade hon upp på min rygg. När de andra hönsen pickade efter godsaker på marken, sprang Pippia omkring och fångade flugor i luften. På grund av allt springande kom hon också först, och hann äta upp den godaste maten först. Springandet och rusen gjorde att de andra hönsen snart lämnade henne ifred, det var som om de tyckte att hon var för konstig för att bry sig om… och sen,
ja sen

Pippia närmast i bild

Pippia närmast i bild

… blev hon högst i rang, tuppens favorithöna och är det än idag. Hon lägger ägg och är på så vis som vilken annan höna som helst, kanske blir hon hönsmamma själv en vacker dag, en bra sådan tror jag.

pippiano-2

Men Pippia är Pippia, och varje morgon finns det små historier att berätta vid köksbordet, då hon alltsom oftast följer med oss och utfodrar alla djur på morgonen. Ja det finns mycket att berätta om vår fina speciella lilla höna, vår Pippia, som visar att ingenting är omöjligt.

Hon springer fortfarande omkring, dock med lite mer värdighet, och mest för att det är kul.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Stortuppen Mozart med hans favorithönor, Pippia och Syster. I bakgrunden går mamma Inga.

Pippia har fått syn på Nils - och springer efter

Pippia har fått syn på Nils – och springer efter, för hon vill ju vara där det händer.

5 reaktion på “Hönan som aldrig slutade springa

  1. Katharina Rundqvist

    Er blogg fick bli mitt sällskap till morgonkaffet idag 😀
    Vilken kul fin text om Pippia! 🙂 så go 🙂

    Svara
    1. Linnea Inläggsförfattare

      Roligt att du hittat hit! Den hönan är värd ett eget inlägg, helt klart! 🙂

      Svara

Kommentera