test

Författararkiv: Nils

Räddningen av ladan

Norrsidan på vår lada var i väldigt dåligt skick och i behov av en akut räddningsaktion. Grundstenarna var välta, i princip hela bottensyllen borta, halva laduväggen hängde i luften och resten låg i leran och var på väg tillbaka till naturen.

Vi gjorde en hel del research för att hitta det sätt som skulle passa bäst för vår lada och jag tänkte i detta blogginlägg summera vad vi lärt oss.

Själva grundproblemet med vår lada är att den står på dåligt dränerad lermark och dessutom saknar hängrännor. Vår övergripande plan var att lägga tillbaka grundstenarna under stolparna, försöka hissa upp det som tyngts ner och sen sätta upp hängrännor. I julihettan började vi gräva ut under stolparna och vi var glada att det var den skuggiga norrsidan som var dålig. Vi grävde gropar, la ner en bit markduk i botten, fyllde på med singel och till sist la vi tillbaka grundstenarna. Vi hade kommit halvvägs med detta projekt när vädret slog om och det regnade och var blött i flera veckor. Groparna fylldes med vatten och det rann inte bort. Man nästan hörde hur ladan sjönk i gyttjan. För att komma vidare blev vi tvungna att gräva ett litet dike runt ladan så att groparna tömdes. Vi har verkligen fått undersöka marken som ladan står på. Först är det 30 cm lera packad med mängder av sten. Sen kommer en annan typ av lera som inte är stenig, men som är väldigt hård att gräva i trots att den bågnar som en skummadrass när man sätter spaden i den. Om det är någon som är geologiskt kunnig så berätta gärna vad det är som pågår!

En del av stolparna hängde som sagt i luften från början så där kunde vi få tillbaka stenarna utan några vidare vedermödor. Dom andra fäste vi en tvärgående balk på och hissade med två domkrafter på var sin sida. På bilden nedan syns balken som blivit upppallad av en grankubbe.

När vi sen lyfte så kändes det bäst att placera en domkraft under stolpen och lyfta på 3 intilliggande stolpar på samma gång. Det svåraste momentet kom när domkrafterna skulle bytas ut mot nya stolpskarvar. Vi fick ett tips om att lyfta lite snett utifrån uppe i det så kallade hammarbandet som ligger ovanpå stolparna. På en del av stolparna räckte det att lyfta så men andra (som den på bilden nedan) hjälpte vi till att lyfta på en temporärt fastskruvad stolpe bredvid.

Vi krånglade länge med vad vi skulle ha som stolpar. Köpa blocksågat timmer? 6×6 tums plank? Tryckat? Köra eget virke till sågen? Det landade till slut på att såga till bitar från en granstock vi hämtat i skogen. Jag högg bort lite med yxan där det behövdes en rak yta. Skarven stabiliserades sen med en kraftig trälask fästad med ett par franska träskruv.

Hela ladprojekten har visat sig vara lite större än vad vi kanske hoppades på. Det är många små moment som ska göras. Men vi har fortfarande modet uppe och tar det som det kommer. Arbetet fortsätter…

Vedhuggningstips

Jag älskar att hugga ved! Det är ett skönt fysiskt arbete där man får en liten belöning varje gång ett vedträ klyvs.

I år har det varit aningens kämpigt med all ved däremot. I vintras fyllde jag upp förrådet för huset där vi bodde tidigare och sedan någon vecka tillbaka är den sista kubben kluven för den kommande vintern här på Tuggeliet. Nu återstår att räta upp vedboden, fixa nytt tak, och till slut kasta in och stapla drygt 30 kubik ved.

Nytt för i år är att jag testat tricket att fästa ett bildäck på huggkubben (något jag sett på olika ställen på nätet och även läst om i Lars Myttings bok om ved). Det har funkat väldigt bra och jag kommer att fortsätta på samma sätt nästa år.

Den största fördelen är att man inte behöver plocka upp sådana bitar som måste huggas flera gånger om och om igen. Det är bara att hugga ner bland bitarna tills man är nöjd med storleken. En annan fördel är att det blir säkrare då däcket fångar upp yxan om den slinter åt sidan på någon bit (inga hugg i smalbenen med andra ord).

Nils lilla vedhuggarskola

  1. Huggkubben ska vara så hög så att skaftet på yxan är horisontellt när eggen träffar vedbiten.
  2. Mitt i varje vedbit brukar det synas en liten spricka. Om man hugger i linje med den sprickan brukar det gå lite lättare.
  3. Sikta mer ut mot kanten än mitt i vedbiten. I mitten så är det lätt att yxan bara kilar fast sig. Jag brukar sikta på den bortre kanten så att yxan går ner genom vedbiten istället för att kanske komma ut och träffa däcket eller luften.
  4. Om det är kvistigt så hugg ut tårtbitar så att kvistarna sitter mitt i tårtbitarna. Det går åt mycket kraft att hugga tvärs över en kvist och man blir lätt både förtvivlad och förargad för att det är så.

Vattenfix – Del 2

Sist berättade jag om hur vi kollade brunnen och hydroforen och kom fram till att stoppet låg någonstans i röret mellan hydroforen och kökskranen. Jag vill tillägga att jag fick god hjälp av svärfar Kenneth. Tack för hjälpen!

Vi fick i alla fall ge oss till slut då mina ansträngningar att (i en högst obekväm vinkel) blåsa i kökskranen gav föga resultat. Veckan därpå fick vi besök av en kompis och han hade med sig en kompressor. Tanken var att jag skulle stå inne vid hydroforen och, med en hink, fånga vattnet från det frånkopplade vattenröret.
-Ta det lite lugnt, bad jag min kompis, men han tyckte det var bättre att blåsa på för fullt för att så mycket skit som möjligt skulle komma med. Det mesta av vattnet tog en vända i hinken och stannade sen på mina kläder. Efter det kom jag på att det var en bra idé att täcka hinken med en tjock trasa.

Hur som helst så varvade vi blåsningarna med att låta vattnet spola med fullt tryck åt andra hållet och vi lyckades till slut få igång vattnet i köket! Med samma metod fick vi även igång duschen, handfatet och toaletten. Troligtvis var avlagringarna som orsakade stoppet till största delen mangan. Om två veckor får vi svar på vattenanalysen.

Vattenfix – Del 1

Vi visste att det var dåligt tryck i kranarna när vi köpte Tuggeliet. Dom tidigare ägarna sa att dom trodde att felet låg nere i brunnen. Vi hade inställningen att ”det där fixar vi på nåt sätt” och när vi var där första gången och började städa så la vi även till ”det där bör vi nog fixa snarast”.

Andra gången vi åkte dit hade vi med oss en nyinförskaffad dränkbar pump för att kunna tömma brunnen och titta efter hur det såg ut där nere. När pumpen gått ett tag och vattenytan sjunkit några meter började även modet sjunka. Hur djupt kan det va? Kommer stegen att räcka? Får man plats där nere?

Brunn med högst tillfälligt plåtochlastpallslock

Till sist blev rörbiten från borrhålet synlig (det hade borrats ett hål nere i den grävda brunnen någon gång när den var sinad) kunde vi inte se något uppenbart fel på den. Vi fick tänka om och bestämde oss för att skruva av röret efter hydroforen, som stod i ett utrymme inne i köket, för att kolla om det var bra tryck där. Det var en lättnad att upptäcka att det var full fart på vattnet där! Trycket i hydroforen steg även fort när pumpen nere i brunnen gick igång. Så långt fungerade alltså allt precis som det skulle!

Stoppet var således någonstans på röret som går från hydroforen till kranen i köket. Det gick att blåsa i kranen så att det flöt upp vatten borta vid hydroforen och det gav oss hopp om att man, med en kraftigare blåsmanick än ett par mänskliga lungor, skulle kunna blåsa liv i systemet… Fortsättning följer!