månadsarkiv: maj 2014

Getterna! Getterna!

Först flyttade vi och kaninen hit, sedan kom vår katt Mini, och nu har vi också fått hit våra tre getter, Gerda, Siri och Solveig. Hönsen återstår men får vänta ytterligare tills vi ordnat ett fint hönshus åt dem. De lider ingen nöd, de har det bra på vårt förra boende med god uppassning!
Det är så trevligt när djuren kommer hit, det var väl ett tag sedan tama betesdjur gick här. Det är tacksamt att de vilda djuren gör sitt också, älgar, rådjur och hjortar, så markerna inte växer igen helt.
Men nu finns det alltså tre damer som gärna betar både sly och gräs och barkar träd som bara den. Getter är verkligen trevliga djur tycker vi, och inte helt fel att börja med heller. De är så anspråkslösa. Har man bara bete på sommaren klarar de sig fint, på vintern klarar de sig på hö. Den hurtiga getägaren har också torkat lövruskor på sommaren, det älskar de att få kalla vinterdagar. När man ändå går ut på kvällarna för att natta djuren, kan man passa på att sätta sig lite hos dem, borsta dem och prata ut om alla sina problem. Och säger man inget förstår de en ändå. Ingen tröstar så bra som en get.

Getter tycker om att vara med där det händer och är väldigt sociala. Det som nästan alltid nämns som det stora problemet med getter är att de är hopplösa att stängsla in. Kryper de inte under, hoppar de över eller rakt igenom. Visst kan det vara så, och har en get en gång kommit på ett sätt att ta sig ut tvekar hon inte att göra det igen. Men så mycket problem med det har vi inte haft. Visserligen har vi hittills på vintrarna haft dem i hage med viltstängsel, så kanske kommer vi få mer problem framöver då vi kommer ha enklare stängsel. Men annars har vi alltid kunnat löst eventuella smitningar. Och som sagt, getter vill vara där det händer, de vill inte springa till skogs för att aldrig komma tillbaka. En förrymd get går nästan alltid fort att fånga in. Problemet är om man har odlingarna eller det gamla äppelträdet precis utanför gethagen… Något jag tror vi ska göra här framöver är att stängsla in odlingarna.
Vi har haft getterna i hage där de kan gå ut och in som de vill i sitt stall. Stallet ska inte vara isolerat men dragfritt och torrt. Ett enkelt sätt är att ha dem på djupbädd, då strör man bara ut halm (eller så drar getterna själva ut ratat hö) över det gamla, så håller sig ytan torr och ger dessutom lite värme, då samma förmultningsprocess sätts igång som i en kompost. På sommaren räcker det med ett vindskydd, vi har byggt ett med tre sidor av lastpallar och sedan lagt på en plåtskiva som tak.

Förutom perfekta naturvårdare ger getter mjölk, ragg, kött, skinn och i viss mån gödsel. Vi har varken klippt ragg eller slaktat ännu, men mjölkat. Det är verkligen trevligt och mjölken använde vi som hushållsmjölk.
Och nästa gång det blir dags för killingar igen kommer vi säkert också börja mjölka igen, om inte annat när man ändå måste separera den könsmogna bockkillingen från sin mamma.

Ett nytt hem

För en liten stund sedan packade vi upp den sista kartongen. Nu ser vi resultatet av de senaste veckornas jobb med att skapa ett nytt hem. Och det känns faktiskt som hemma. En jättestor förändring har hänt sedan vi för första gången kom in i huset. Den största och viktigaste förändringen vi gjort är slipningen av golven. Hela huset bytte karaktär, eller kanske rättare sagt, hittade sin själ. Från den lite tunga murriga känslan till en lättsam och ljus. Jag går runt och riktigt myser och tycker huset är så fint. Jag känner verkligen för det och vill liksom vårda och ta hand om det.

Slipningen drog ut på tiden, vi hoppades på två dagars arbete, men det blev fyra. Det gick bra tills vi skulle ta oss an kanterna med kantslipen. Det geggade ihop sig och slippappret blev nästan genast förstört. Antagligen blev det för varmt. Vi hade fått tipset att hälla matolja på golvet, men det hjälpte inte. Ett tag gav vi upp. Då satt vi och försökte skrapa bort lacken med hjälp av kniv och sandpapper. Det gick sådär. Tog enormt med energi och tid. Sedan kollade vi lite på nätet och fick där tips om att använda det allra grövsta pappret (kornighet 24), men något sådant hade vi inte. Då ringde vi färghandlan som hyrt ut slipen till oss och det visade sig att han glömt att skicka med oss just det pappret. Och där var lösningen. Det gick, man fick stänga av ofta och slå pappret mot något hårt och borsta av det klibbiga med stålborste, sedan kunde man slipa vidare.
Det blev ju bra tillslut.