månadsarkiv: mars 2014

Vägen fram

Tanken är att vi ska flytta in om en månad. Innan dess hoppas vi att vi blivit klara med vissa saker. Saker som förenklar livet en aning för en småbarnsfamilj och förhoppningsvis ökar trivseln. Det första som vi tog oss an var vattnet, i husets vattensystem som inte ville släppa ifrån sig något vatten. Den andra viktiga saken var vägen till huset, ca 250 meter lång lervälling med bäckar i hjulspåren och granar som rispade sönder lacken på bilen. Efter att vi röjt allt sly vid vägkanten tog vi dit en grävare som fick gräva diken och en lastbil som fick lasta av 14 ton grus som räckte en tredjedel av vägen och vips så var den körbar. Hoppas den håller. Och tiden kommer nog göra den vacker. Nu uppskattar vi de allmänna vägarna desto mer, och tänk vad de har kostat! Imponerade och lite häpna åker vi numer på landets, som vi nu inser, ganska välskötta grusvägar.

Vi har inte varit så mycket på gården än egentligen, då vi mest kan åka upp på helger, men ändå känner jag den bättre redan än många andra ställen jag bott på. Bara för att jag verkligen har behövt städa den på djupet från början. Och för varje rum i huset man tar sig an, genom att ta bort främmande föremål, skura golv och andra ytor, damma spindelväv från väggarna, tar man också till sig.
Nu i helgen tog vi bort en gammal soffa som stod i vardagsrummet och därmed gjorde jag också en ordentlig städning. Och vilket rum, kärlek vid tionde ögonkastet. Tapeten hade vi från början tänkt måla över, kanske sätta in ny lister och slipa bort lacken från golvet. Men vi har ändrat oss. Nu ser vi att tapeten är charmig, listerna är tidstypiskt 1940-tal och golvet tänker vi fortfarande slipa.

Regniga dagar har jag ibland roat mig med att titta på gamla tapeter på nätet som man trycker upp igen med gamla metoder, http://www.handtrycktatapeter.se/. Det är verkligen en fröjd att kunna se de olika mönstren från olika århundraden och årtionden. Detta gjorde jag också nyligen och så hittade jag plötsligt vår tapet och fick på så vis veta att den är 1940-tal och heter Gamla Linköping Blomster och skulle vi tapetsera om rummet med samma mönster skulle det kosta minst 45 000…

När jag skurade de vattenburna elementen i rummet insåg jag också att dessa tapeter är de enda i huset som är uppsatta tidigare än värmesystemet, som troligtvis sattes in runt 1950-talet. Bara en sådan sak. För övrigt ska man inte röra tapeten så mycket, definitivt inte skura den. Den är tryckt i limfärg, och när ett hus ståt tomt under en längre period och därmed fått ett fuktigare inneklimat försvinner själva limmet i färgen och kvar blir egentligen bara pigmentet. Med andra ord, rör man tapeten så försvinner den. Kanske borde prova tricket med att stryka tapeten med vitt bröd, då ska tydligen färgen bli kvar men smutsen gå bort. Någon som provat?

Eftersom vi tycker det är så himla roligt att städa har vi beslutat oss för att ha skurgolv i alla rum i huset, förutom badrummet. Vi har läst om att det inte är så opraktiskt som man kan tro, och när vi då också tycker det är det vackraste man kan göra med ett trägolv provar vi det. Idag är det lackat och som genom åren blivit rejält slitet och därmed inte så upphetsande. Golven i hallarna och i köket var täckta med masonit och plastmatta. Det rev vi ut. Plast på golv tycker vi inte är så kul. (Plast är väl sällan just det iof, bortsett från lego.) Dessutom är det inte så vettigt att ha ett sådant tätt material i ett hus som är byggt för att kunna andas åt alla håll, då kan det bli problem med fukt och det vill man inte.

Under plastmatta och masonit fann vi hårt nedsmutsade golv fulla med spik. Nedsmutsningen har vi inte längre alls svårt med att förstå. Har man gjort en liten promenad på markerna runtom huset har man också fått fina lerklackar på sina skor. Vi har köpt mark med lera. Det har både sina för -och nackdelar, mer om det en annan gång. Men en nackdel skulle man kunna säga är all smuts man man skulle kunna dra in i huset. Ta av skorna, tack.

Spiken har sin förklaring i hur man satte fast masoniten. Den fick vi nu dra ut, men det gick ganska smidigt då vi var tre generationer i familjen, vi, mina föräldrar och barnen, som drog och tråkigare saker man kan göra tillsammans.

En början

För en månad sedan fick vi en nyckel i handen. Det var nyckeln till vårt blivande hem, ett litet torp i värmlandsskogarna med nästan 7 ha åker- och betesmark. Vi har tittat på en del ställen genom åren, hus med skidbackar i köket (en enorm bula som kommit till av att huset satt sig), hus ute i ingenstans, för dyra hus och så vidare. Och så har vi tittat på hus som säkert hade varit perfekta men som ändå saknade en god känsla. Det var till slut den känslan som fick oss att välja.

Vi åkte och tittade på torpet i höstas för första gången. Visserligen hade marken legat obrukad i många år och var ganska igenvuxen men platsen var vacker, som en egen liten värld inne i skogen. Huset kändes också bra, om än lite litet. Det fanns ett stort uthus med många utrymmen och en djurdel. En liten småbrukargård med andra ord. Det fanns oändligt mycket att göra och stället behövde kärlek och en massa arbetskraft för att kunna bli vad vi drömmer om. Men så fick vi den där känslan, vi tyckte helt enkelt om stället, med sina för – och nackdelar. Det fick avgöra, plus att vi hade råd att köpa gården, vilket ju inte var oväsentligt.

Men helt utan tvivel var det inte. Kommer det gå bra? Kommer livet rasa samman? Kommer allt gå åt pipsvängen? Ja typ så gick tankarna. Men jag hörde också en fågel viska i örat om ungen som aldrig vågade flyga ur boet och hur det gick med den saken.

Ja nu provar vi, nu ska vi våga. Kanske är det heller inte den perfekta gården vi drömmer om, snarare att få skapa den perfekta gården, eller till och med, leva i skapandet av drömmen. Vi längtar helt enkelt efter arbetet bakom och att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål.

Med nyckeln i handen åkte vi under vinterns kanske mest bedrövliga väder till vårt lilla torp, den lilla småbrukargården, som vi nu ägde. Det gick inte att åka ända fram, vägen var för slirig och kladdig under den blöta snömassan som envist öste ner från himlen. Vi traskade fram med stelfrusna och kanske något krystade leenden, skjutandes på en tung skottkärra som råkade ligga väl till pass vid vägkanten, nu lastad med diverse mat, verktyg och barn. Fram med nyckeln, in i det än så länge ganska främmande huset och sakta kom nu insikten, vi hade vågat!

Det tydligaste minnet från den här dagen, förutom det blöta vädret, var när vi tog bort masonitskivan från en av spegeldörrarna på övervåningen. I väntan att få tillträde i huset hade vi funderat en hel del på allt som vi inte hade upptäckt än, till exempel hur dörrarna såg ut bakom eventuella skivor. Att äntligen få börja göra, ja det kändes faktiskt stort.